Det budskap som populister i stora delar av världen vinner anhängare på lyder enligt den danske författaren Carsten Jensen: Det är inte ditt fel.

Detta, menar han, är exakt vad många människor vill höra. De populistiska rörelserna erbjuder en existentiell lättnad av stora mått.

Jensens bok består av 109 korta texter som försöker spåra bakgrunden till detta behov av att få ansvaret bortlyft från sina axlar.

Han beskriver en globaliserad värld i ständig förändring, där den tills nyligen trygghetsskapande nationalstaten är allt mer utsatt för omvärldens tryck.

Samhällsgemenskapen är uppbruten. Kraven på individen växer ständigt. Det gäller inte minst arbetslivet med dess långt drivna krav på förnyelse och rörlighet. De sociala medierna förstärker individens utsatthet, ständigt under granskande människors blickar.

Han lyfter fram den så kallade autofiktiva litteraturen, och särskilt dess mest namnkunnige företrädare, Karl Ove Knausgård, som en samtidsspegel. Knausgårds stora romansvit ”Min kamp” visar hur striden står inne i varje människa, som har att försöka anpassa sig till ett samhälle där tradition och geografisk hemhörighet betyder allt mindre.

Poängen är att utifrån den världs­bilden är det populistiska budskapet i grunden korrekt. Den moderna människan lever i ett sammanhang där personliga nederlag ofta beror på faktorer långt bortom den enskildes kontroll.

Men den trygghet populismen lockar med är skenbar. Populismen och nationalismen är ett hopplöst försvar. I grunden är den ett uttryck för vanmakt inför en utveckling som inte kommer att kunna stoppas.

Jensen betonar att den nutida populismens framväxt ska förstås mot bakgrund av finanskrisen 2008, snarare än mot migrationsfrågan.

Han vill tona ned paralleller till 1930-talets högerrörelser där rasfrågan var central. Vad som står på spel i dag är välfärdsstaten, skriver Jensen, och noterar kopplingen mellan dagens nationalistiska rörelser och den historiska socialdemokratin – tyvärr utan att utveckla tanken något närmare.

Genom att skriva in populismen i ett större skeende och ge den ett visst mått av erkännande skänker han den tyngd.

Samtidigt menar han att det är en rörelse utan mål och riktning. Det betyder också att den glider undan sedvanliga försök att avslöja politiska och praktiska tillkortakommanden. Donald Trump är det uppenbara exemplet. Som har visat sig åtskilliga gånger går han fri från sådant som skulle vara svårt belastande för en vanlig politiker. Det är heller inte alls säkert att resultaten av populisters politik spelar någon roll för väljarna, resonerar Jensen. De attraheras av helt andra skäl.

Carsten Jensens tankemässiga utflykter i olika riktningar är intellektuellt stimulerande. Raka linjer och tydliga analyser är det sällan frågan om. Snarare är det en mosaik som växer fram – på gott och ont. Texternas rörlighet håller läsaren skärpt. En hel del faller dock genom så pass glest bundna maskor. Att över huvud taget diskutera så många olikartade rörelser under begreppet ”populism” kräver ganska mycket av generalisering.

Tonen tenderar ibland att bli något högstämd. I synnerhet gället det slutkapitlet, där han vill ingjuta optimism i läsaren.

Något abrupt landar han i slutsatsen att dagens populistiska rörelser i själva verket är rätt betydelselösa sett till den större bild som klimatförändringarna innebär. De i sin tur kan paradoxalt nog erbjuda ett hopp, menar han, eftersom de tvingar fram ett helt nytt sätt att tänka och leva. Som slutkläm på en bok om populism känns det en aning malplacerat.