Vargen har alltid fascinerat människan. Det förklarar varför den så ofta förekommer i myter, sagor och skönlitteratur. I folkmun kallas den gråben, ett fruktat djur. Den tyska författaren Petra Ahne har skrivit vargens natur- och kulturhistoria i boken ”Vargar,” som ingår i den tyska bokserien Naturläror, där också "Kråkor", "Sill" och "Fjärilar" i år har utkommit på svenska.

Länge var attityden till vargen att den skulle utrotas på det mest effektiva sätt genom varggropar, gift, fällor eller nät. På 1400-talet var det vanligt att lägga ut bete preparerat med spik. På 1800-talet användes vargkroken som bestod av ett bete som hängdes upp i ett träd. När djuret högg efter bytet, spetsades det på kroken.

Uppfattningen om vargen var att den gjorde mest nytta som död eftersom den hotade boskaps- och fårskötsel. Den underförstådda natursynen var att människan sågs som naturens och skapelsens herre. I dag råder däremot en ekologisk syn då även vargen har rätt till sin livsmiljö, även om den krymper allt mer i takt med att skogarnas utbredning minskar.

Vargen har i alla tider varit en projektionsyta för mänskliga föreställningar och en vandrande gåta.

På 1500- och 1600-talet förekom inte bara häxprocesser utan även processer mot män som anklagades för att vara vargmän eller varulvar. De påstods ha utfört många mord och straffet blev att brännas på bål. I regel gällde det socialt utstötta personer som levde i utkanten av bygemenskapen och som uppfattades som ett vagt hot.

Den domesticerade vargen – hunden – har under årtusenden varit människans sällskap och jaktkamrat. I Jack Londons roman "Skriet från vildmarken" återvänder hunden Buck till vargens liv i naturen. Boken kan läsas som en kritik av civilisationens förvekligande inverkan.

Nazisterna hade en särskild förkärlek för schäfern som de liknade vid den krigiska vargen. Adolf Hitler använde pseudonymen ”Herr Wolf” (herr Varg) i sina tidiga skrifter och de båda schäfrar som han hade med sig i bunkern i Berlin under sina sista dagar hette Wolf.

I Bergspredikan varnar Jesus för falska profeter som ska framträda efter hans död förklädda till får, men i sitt inre är de rovlystna vargar. Rädslan att finna en ulv i fårakläder har genom århundradena motiverat förföljelser av kättare och oliktänkande från kyrkans sida. Det är en lång och tragisk historia.

Först i mitten av 1900-talet blev vargen föremål för vetenskapliga fältstudier. Men även forskningen fortsätter att projicera mänskliga föreställningar på vargen, till exempel att flocken leds av en alfahanne och att den bildar en storfamilj. Petra Ahne frågar sig ironiskt om det faktum att vargforskare varit män gjort att de identifierat sig med alfavargens virilitet. Först 1999 hävdade amerikanen David Mech i en artikel att föräldrarna är de tongivande djuren i en flock och att de styr över ungdjuren.

En udda forskare var Erik Zimen som hade vargungar i sitt vardagsrum och som betedde sig som sina forskningsobjekt för att kunna förstå dem. Han ylade med dem i hägnet och härmade deras kroppsspråk.

”Vargar” fokuserar mycket på olika forskningsprojekt och entusiaster som ägnar sina liv åt vargar. Den äldre föreställningen om vargen som ondskan själv har ersätts av mer eller mindre motiverade fältstudier. Ändå förblir vargen en gåta. Frågan om dess överlevnad har i våra dagar blivit frågan om människans överlevnad på denna planet.