De dagar jag ägnar åt Björn Wimans bok om klimatkrisen ger nyhetsflödet återkommande och övertygande bevis för att han har rätt. Det vill säga: I klimatfrågan känner vi mycket väl till såväl allvaret som vad vi måste göra. Problemet är att vi inte gör det vi måste. Inte på långa vägar. (Wiman skriver gärna så, med ett svepande ”vi”.)

Black Friday-hetsen råder. De spridda rösterna om återhållen konsumtion drunknar brutalt där penningens våg väller fram. Koldioxidhalten i atmosfären når en ny toppnotering. FN:s klimatpanels senaste rapport borde vara en väckarklocka vars skräll tränger igenom även det tjockaste täcke någon kan dra över huvudet. Och så vidare.

Men som om detta inte vore nog möts nyhetskonsumenterna under just samma dagar av rapporter från Brasilien där den nyss valde presidenten Bolsonaro avser att möjliggöra skövling av enorma ytor i Amazonas.

Artikelbild

| Björn Wiman är chef för Dagens Nyheters kulturredaktion och skriver återkommande om klimatet.

Och i USA avfärdar president Trump än en gång rapporter om klimatförändringarna.

Björn Wiman skriver med kraft fram bilden av hur galet världen förhåller sig till det som händer. Han resonerar kring hur det kan komma sig att mänskligheten med berått mod i stor utsträckning styr åt helt fel håll. Förklaringarna kan vara psykologiska. Människor har en benägenhet att vika undan för den riktigt stora faran och koncentrera sig på någonting mer hanterbart. Klimatfrågan utmanar vår livsstil. Det är svårt att ifrågasätta samhällets grundvalar och ofta just de saker som har givit välstånd.

Andra förklaringar som Wiman berör är mer krassa, och stavas pengar. Bakom Trumps dagisliknande resonemang döljer sig förstås också stora ekonomiska intressen, i form av oljebolag till exempel.

"Sent på jorden" består av 33 krönikor, tidigare publicerade i Dagens Nyheter, många av dem i efterdyningarna av den varma sommaren 2018. Problemet med en samling av det här slaget är risken för upprepning, med medföljande mättnad hos läsaren. Björn Wimans stil är elegant, bildad, med berikande referenser åt skilda håll. Men han räds heller inte stora ord om civilisationens hotande undergång och liknande formuleringar. Men efter ett tag klingar effekten ofrånkomligen av. I synnerhet om man tar del av texterna i ett svep. Tidningstext fungerar normalt bäst i just tidningsform. Det gäller också här.

Till formen hör också en begränsning som blir mer besvärande i en bok. För det finns mängder av spår som vore intressanta att följa mycket längre. Hur ska man förstå kopplingen mellan högerpopulismen och klimatförnekelsen, för att bara nämna ett område jag gärna hade läst mer om.

En del av Wimans ärende består i att hålla ett hopp vid liv. Han varierar ett tema som går ut på att värna optimismen, oavsett vad man faktiskt tror.

Många brottas med frågan och jag vet heller inget bättre svar än det som Wiman för fram, som ett slags klimatengagemangets pliktetik – man bör i alla fall handla så gott man kan. Något hjälper det väl alltid och kanske kan det möjligen så småningom få dem som verkligen kan påverka att komma till skott.

Så ungefär lyder den lätt resignerade tanken. Om inte annat mår man kanske själv lite bättre. Men ett budskap som väcker något egentligt hopp är det inte.