Hyss, munhuggning och skabrösa sånger.

– Det manliga kollektivet är speciellt. Män i grupp är lekfulla oavsett ålder, det måste man stå ut med och förstå. Ibland är det outhärdligt, men för det mesta vansinnigt roligt.

Vi sitter vid matbordet hemma hos Hans Lundgren när han förklara vad som är utmärkande för en manskör. Den vackra svarta järnspisen i ena hörnet andas historia. Gårdshuset på Hunnebergsgatan där den charmiga lägenheten ligger är byggt någon gång under 1800-talets senare hälft. Exakt när tänker bostadsrättsföreningens ordförande Hans Lundgren försöka ta reda nu när hans inrutade arbetsschema byts ut mot det friare pensionärslivet.

Artikelbild

| Hans Lundgren

I 35 år har han lett Linköpings studentsångare (f d Lihkören) och den 60 man starka kören har en speciell plats i det Lundgrenska hjärtat. Han talar väldigt kärleksfullt om sitt skötebarn och när jag påpekar det blir han påtagligt rörd.

– Jag har nog blivit mer känslosam med åren. Men jag är oerhört tacksam över att jag haft förmånen att träffa så begåvade människor och göra så bra musik tillsammans med dem. Det har varit en ren fröjd.

Hur ska du klara dig utan dem nu då?

– Det blir svårt. Men jag tror nog att jag klarar det...

Artikelbild

Det var 1979 som Hans Lundgren tackade ja till att leda relativt nystartade Lihkören. Då hade han några år tidigare flyttat till Östergötland med familjen efter avslutad musiklärarutbildning på Musikhögskolan i Stockholm.

– Det blev avgörande för mig. Genom Lihkören kom jag in i studentlivet och fick in en fot på universitetet.

Artikelbild

Musiklärarjobbet övergick så småningom till arbete som frilansande dirigent. I mitten på 1980-talet anställdes han på Linköpings universitet med ansvar för bland annat doktorspromotionerna. Och 1993 fick han den nyinrättade tjänsten som universitetets director musices. En anrik befattning som tidigare funnits enbart i Uppsala och Lund och innehafts av storheter som Wilhelm Stenhammar, Hugo Alfvén och Lars-Erik Larsson.

Som director musices har Hans Lundgren lett inte bara Studentsångarna, utan även startat Östgöta kammarkör, Linköpings akademiska orkester och damkören Linnea. Och alla dessa ensembler medverkar vid lördagens avskedskonsert med festföremålet själv som dirigent.

– Det är alltid lika fantastiskt att stå där. All energi går genom dirigenten, både körens och publikens. Det är som att stå mitt i ett kraftfält och ger en enorm kick.

Vilka egenskaper krävs för att bli en bra dirigent?

– Det absolut viktigaste är att man tycker om och har talang för att leda människor. När alla bidrar med sina konstnärliga förmågor är det dirigentens uppgift att vara en katalysator som får dem att samverka och göra det bästa av det.

– Hyfsat musikalisk bör man ju också vara, men även en god administratör.

Att mycket av Hans Lundgrens liv kretsat kring körsång är ingen slump. Han är uppväxt i en musikalisk familj och sjöng som ung i både Adolf Fredriks Bachkör och Sveriges Radios ungdomskör. Där mötte han också dirigentgiganterna Anders Öhrwall och Eric Ericson.

– Sedan dess har jag fascinerats av ledarskap och de båda blev mina förebilder och mentorer.

När du tittar tillbaka på din karriär, vad är du mest stolt över?

– Det är nog hela kittet. Fyra ensembler, av vilka jag startat tre, och alla finns kvar ytterst livaktiga. Det får väl anses som ett gott livsverk.

Finns det något du önskar att du gjort annorlunda?

– Jag hade gärna velat bredda universitetets musikverksamhet. Det hade varit roligt att bereda plats även för exempelvis folkmusik och storbandsjazz. Men tiden har inte räckt till och dessutom är det ju inte riktigt mitt kompetensområde.

När jag ber om några verkliga höjdpunkter genom åren nämner Hans Lundgren höstens gemensamma konsert med Studentsångarna och Linköpings gosskör.

– Naturligtvis rent musikaliskt, men det var också härligt att se när de små killarna upptäckte att även de stora grabbarna lekte.

Julkonserterna smäller också högt, även om det hunnit blivit över hundra.

– Det är faktiskt lika häftigt varje gång när man möter publiken och ger folk det de inte visste att de ville höra.

Alla turnéer och körresor har också gett upphov till fina minnen och oförglömliga möten.

– Vi har framträtt på många konstiga platser. Allt ifrån en romersk amfiteater i öknen i Jordanien till en gymnastiksal i en liten värmländsk by.

Hans Lundgren minns inte vilken, men av olika skäl skulle studentsångarna återgälda en lunch med en konsert för eleverna i byskolan.

– På golvet i gymnastiksalen satt en skara knäpptysta barn när 50 man iklädda frack klev in. Snacka om kulturkrock! Men jag tror faktiskt att vi lyckades fånga dem.

Men nu är det alltså över. Hans Lundgren avfärdar raskt min jämförelse med nestorn Eric Ericson som i princip arbetade som dirigent fram till sin död vid 94 års ålder.

– Nej, jag ska verkligen försöka hålla mig borta från konserterandet. Däremot kan jag tänka mig att vikariera någon gång och naturligtvis vill jag fortsätta att stötta andra dirigenter.

Nu ska i stället barn och barnbarn få mer av Hans Lundgrens tid. Och vi kan säker räkna med en hel del kulturartiklar och debattinlägg bland annat på den egna bloggen, Kulturknutar.

– Och så hoppas jag få mer tid att skiva egen körmusik.

Men först är det avskedskonserten som gäller.

– Jag har först och främst haft publiken i åtanke när jag valt musiken, så jag hoppas att det blir uppskattat.

Kommer du att kunna hålla tårarna borta?

– Ja, det tror jag nog. Men det blir kanske värre på festen i Kårallen efteråt, som Studentsångarna ordnat ...

Hans Lundgren lämnar tjänsten som Director musices 30 september. Någon efterträdare är ännu inte utsedd.