Som en rektion på det stora maskineriet kring förra skivan "Freedom" har Refused tagit ett kliv tillbaka. Då: En stor process, inspelningar i USA och ett samarbete med Nick Cave-producenten Nick Launay. Nu: Ett tekniskt och konstnärligt pusslande i flera olika Stockholm-studior med de egna medlemmarna David Sandström och Kristofer Steen som producenter.

När soundet var satt och texterna färdigskrivna insåg bandet att nästan alla låtar handlar om kapitalismen, men den rymmer också kritik mot fascismen.

Om man jämför med den förra skivan så finns det ett större fokus, mer precision i ilskan. Det är en ganska våldsam skiva, den är väldigt kompakt, inget nonsens, säger Dennis Lyxzén.
Artikelbild

| Refused är tillbaka med sitt andra album sedan de återförenades, "War music".

NMR-liknande dansare

I en musikvideo till den tidigare släppta singeln "Rev001" syns Dennis Lyxzén, klädd som Fred Astaire, i en "dance off" mot ett gäng NMR-liknande dansare med slipsar instoppade i skjortan och plastsköldar.

Bakom all ilska finns det ändå texter som är hyfsat intelligenta. Visst blir det en del plakatpolitik, för så fungerar musiken. Men någonting som jag och David (Sandberg) har pratat mycket om är "Varför ska man skrika det här?". Man kan skriva någonting superfyndigt och coolt, men man kanske inte kan skrika ut det.

TT: Vad vill ni göra rent konkret?

Artikelbild

| Refused grundades i Umeå tidigt 90-tal, men vill inte vara något nostalgiband. "Det har känts ganska självklart att det hela tiden ska komma ny musik", säger Dennis Lyxzén.

Om jag hade ett svar på vad som skulle kunna vara ett reellt alternativ till kapitalismen så skulle jag sitta på Nobelprismiddagen, och inte göra intervjuer om en ny punkskiva.

Förstördes utan droger

Artikelbild

| Dennis Lyxzén och Refused är tillbaka igen med en ny skiva.

Samtidigt som han tycker sig se sprickor i det ekonomiska system som han vill bekämpa, är han inte säker på att det verkligen kommer att bli någon förändring.

En del av mig är optimistisk när man ser Greta Thunberg, det är kanske någonting på gång. En del av mig känner att jag har hållit på och skrikit om det här i 30 år nu, och det har bara blivit sämre.

Refused grundades i början av 90-talet och blev det mest framgångsrika bandet från hardcore-meckat Umeå. De var straight edge, avstod från droger och influerade ungdomskulturen i den västerbottniska staden.

Bandet bröt upp 1998, mitt under en pågående USA-turné, innan deras mest inflytelserika album "The shape of punk to come" hade hunnit släppas. Den sista spelningen stoppades av polisen, och i ett uttalande efteråt meddelande gruppen att de aldrig någonsin skulle spela ihop igen.

Vi var ett politiskt band, det var inga droger, men ändå lyckades vi med vad exakt alla andra band gör, något slags "self destruct", säger Dennis Lyxzén.

Punken som folkbildare

Efter uppbrottet ville han helst plugga politisk historia, men de ofullständiga gymnasiebetygen satte stopp för det. Han fortsatte med musiken, med en hemlig dröm om att någon gång bli hedersprofessor.

För mig som inte gick klart gymnasiet blev punken den stora utbildaren. Det var där jag lärde mig om litteratur, politik och filosofi. Vi har fortfarande ett folkbildningstänk, säger Dennis Lyxzén.

Om han själv får bestämma blir det fler plattor med Refused. Samtidigt har mycket förändrats sedan ungdomen på 90-talet, det är inte bara bandet som gäller 365 dagar om året.

Refused är i perioder det viktigaste man gör, men det är inte det viktigaste i ens liv. Jag tror det är en ganska sund inställning.