Målningar

Visas till 10 mars

"Allt som kan återfinnas i ett lexikon, kan vara föremål för dikt", skrev Petter Bergman. Det kunde verka yvigt och tveksamt, om det inte vore för vetskapen om att det är hur orden sätts samman – formuleringskonsten – som slutligen är avgörande. På liknande sätt kan man hävda att allt det en bildkonstnär ser och upplever, kan omvandlas till konst. Även där handlar det om formulering; det är hur och varför ett verk växter fram, som avgör den slutliga digniteten.

Artikelbild

"Landskap". Målning av Lena Möller.

Vissa konstnärer utnyttjar måleriets generösa formuleringserbjudanden bättre än andra. Lena Möller har förmågan att samverka med tekniken. Det är den huvudsakliga anledningen till att hon når långt. När hon tillför tempera, förstärks det möllerska uttrycket. Det går att få fram mycket vackra färgtoner med tempera. En lätt disighet kan också uppstå. Det passar hennes rätt gäckande men väl balanserade kompositioner.

Skarpa konturer verkar i princip vara bannlysta. I den mån såna förekommer, är det för att det funnits ett outtalat behov av att initialt styra blicken mot en viss företeelse. Och det där med att skjuta in en mer eller mindre föreställande form i ett abstrakt sammanhang, har många gånger visat sig vara ett lyckat drag.

Fast det är så i Lena Möllers fall, att det är med de vaga eller upplösta konturerna hon når allra längst. I målningen "Att fösa höns" är allt omgivet av ett diffust vinterdis. Här skördar temperan segrar. Här uppträder en del former som aldrig kommer att avslöja sitt ursprung eller sitt berättigande. En sån målning är en vinstlott.