Det kan nog vara ett tecken att det är dags att vidga vyerna något. Och på fredagskvällen gavs det ett bra tillfälle, då Liveklubben på Palatset besöktes av Christian. Christian Kjellvander inleder finstämt. Det är han själv med gitarr och en sångerska. Och även om han i mellansnacket efter tredje låten hävdar att det blir mer fart, så fortsätter det finstämda konserten igenom.Christians gitarrspel är något i en klass för sig. Oavsett om låtarna är så lugna att det bara är enstaka plockanden som behövs, eller om det går upp i tempo, så låter det helt perfekt och Christian skapar en nödvändig extra dimension som lyfter de annars något enahanda låtarna. Publiken står andäktigt och lyssnar. Vilket är precis som en spelning med Christian Kjellvander ska avnjutas. Det blir lättare att ta till sig det vackra historieberättandet som på ”The Trip”. De flesta verkade nöjda, även om det syns en del trötthet när extranumren startar och klockan börjat att dra sig mot midnatt.

Vidgade vyer i än större utsträckning stod förbandet And We Should Die of That Roar för. De var en formidabel urkraft spunnen ur Mark Lanegan-land, och de är det är det klart mest intressanta bandet vi har i länet för tillfället. Jublet växte för varje låt som spelades och jag hoppas innerligt att And We Should Die of That Roar är på väg mot något stort. I "Hearts turn to Stone" har de dessutom en av årets bästa låtar.