Hon bjuder på ett leende mellansnack och så "Flykten från vardagen", där gammeljazzen vandrar tryggt över basens strängar, möter flödande tangenter och sjunger med långt klingande cymbaler.

Kompositionerna är främst hennes egna, och tilltalet är tveklöst och direkt. Texterna känns nära. Nära den verklighet som funkar för oss, nära det som är på riktigt för henne. Hon sjunger dem okonstlat och rakt, mjukt och sprött i ett.

Till "Innan dagen kommer in" gör Ekestubbe ett lika snyggt som långt intro. Den här låten är hans och texten Ginsburgs, och liksom orden integreras i musiken, blir ock hennes röst en del av det som är. Så avslutar hon första set med den charmiga "En blå dag", och gör snyggt sorti medan de andra efterspelar på scen.

Efter paus återvänder hon på samma manér. Bandet rullar ut en klassisk Monica Z-matta, och även om detta snarare utspelar sig i Norrköping än en gång i vår huvudstad, är känslan densamma och salen jublar.

Så en titellös komposition av Ekestubbe med färsk text av Ginsburg, vacker och skör. Fernqvist plockar fram stråken en stund till dansande tretaktstangenter. Det blir så magiskt för en stund att de gott hade kunnat stanna där, men de fortsätter mot "En kväll i september" och hennes 60-talsgungande "Havsmelodin" innan de slutligen möts av stående ovationer för Owe Thörnqvists "När min vän".