Recension I den Brahms-täta epok som råder bjöd SON på fredagskvällen på två symfoniska tungviktare: de 3:e och 4:e symfonierna. Brahms förekommer flitigt i konsertprogrammen, vissa tycker att han är överrepresenterad. Jag tar inte ställning, men konstaterar: vilken rasande grann och storslagen musik!

Fast tillkomna med kort mellanrum är symfonierna väsensskilda. 3:an är solig, lyrisk och lättillgänglig, 4:an är kärvare och kanske rentav dyster. Den förra charmar oss, den senare oroar eller får oss åtminstone att fundera.

Mästaren Brahms har komponerat med hantverksmässig skicklighet och stringens, ändå böljar emotionerna. De många variationerna i 4:ans avslutande passacaglia är strikta, men samtidigt fantasifulla och levande.

Steffens är också en mästare, han dirigerade med påtaglig auktoritet och fullständig kontroll över alla de parallella skeenden som musiken rymmer. Hans tolkning var tämligen strikt och utan ytterligheter, något jag föreställer mig att Brahms mår bra av. Allra mest imponerade hans förmåga att i mångfalden av detaljer exponera och lyfta fram de bågar av långa melodilinjer som symfonierna också är byggda av.

Och orkestern! De har odlat den här traditionen så väl att de är ett förträffligt instrument för Brahms symfoniska ädelstenar. Orkesterklangen var helgjuten, stråksången i 4:e symfonins andra sats inget annat än magnifik. SON är definitivt en av landets bästa orkestrar, så det kändes bra att Crusellhallen var välbesökt – om än inte fullsatt.

Begreppet ”klassisk musik” har suddiga och tveksamma konturer, men hur det än definieras: bättre än så här blir det knappast!