Atlantis

I sin förra bok "Missdådare" från 2014 berättade historikern Annika Sandén om rättsfall och 1600-talssamhällets syn på brott och straff. Nu tar hon sig an samma fenomen ur en annan vinkel, när hon i "Bödlar" redovisar ett imponerande forskningsarbete kring bödelsyrket under samma tidsperiod. Vem blev bödel och varför? Hur sågs han (för det var alltid en han) av sin samtid och hur såg han på sig själv? Resultatet är en bok som jag bara kan kalla lysande; en oavbrutet spännande resa bakåt i tiden, välskriven, väldokumenterad, lättläst och kunnig.

Om bödeln och det väl kända föraktet för honom och hans syssla, skriver Sandén: "Det han gjorde skulle ingen göra och ingen ville göra det han gjorde." Enligt kristen tro skulle ingen människa dräpa någon annan. Ändå fanns det obestridliga behovet där i en tid när dödsstraffet var om inte vanligt, så ändå en realitet. Någon måste verkställa det allmännas domar. Någon måste, så att säga, göra skitjobbet – den dömde själv till straff och androm till varnagel.

Artikelbild

De första bödlarna, när samhället från mitten av medeltiden började ta över straffansvaret från brottsoffret eller dennes släkt, var så kallade benådningsbödlar: dödsdömda brottslingar som fick sitt straff uppskjutet mot att de tog på sig bödelsvärvet. Uppskjutet, märk väl, inte upphävt: när en ny bödel tillträdde, var hans första tjänsteuppdrag alltid att avdagata den förre. Senare, mot 1600-talets mitt, ersattes benådningsbödlarna av arvsbödlar, när ämbetet började gå i arv från far till son.

En avrättning, visar författaren, var från samhällets sida vid den här tiden den yttersta förlängningen av att återbörda den gudomligt fastslagna ordning som den dömde på ett så förfärligt sätt hade stört med sitt brott. Samtidigt var den ett gyllene tillfälle för överheten att gestalta sin makt.

Många citat ur samtida dokument ger den här skildringen tidsfärg och autencitet. Jag läser och läser, fängslad från första sidan, om en symbolfigur och en kronans funktionär som visserligen var smutsig i sig själv, men som genom sin gärning renade andra från skam och vanära. Och om livet för 1600-talsmänniskan – så olikt, och ändå så likt, vårt egna.