Nye teaterchefen Nils Polettis första verk, som regissör och i en liten hudlös roll, på Östgötateaterns stora scen är en gammal kärlek. Filmen Rocky Horror Picture Show (1975) blev i unga år hans ingång till teaterkonsten. Filmen, liksom musikal-föregångaren Rocky Horror Show (1973), blandar högt och lågt, överraskar och roar. Och är fylld av referenser till äldre populärkultur.

Gud, så sexig hen är! Transsexuella utomjordingen Frank n Furter frasar fram iklädd korsett, folklore-tiara och höga platådojor. Musikalartisten Camilo Ge Bresky dompterar scenen, suger in tjänstefolket, nattgästerna och publiken. Och sjunger med djup och välmodulerad stämma.

William Wahlstedt kliver in och ut som den allvetande berättaren, en respektabel vithårig äldre man. Med knallrött strålgevär styr han in Tommy (David Sigfridsson) och Annika (Elin Skarin) i handlingen. Snart avkläds de sitt välborstade high school-uttryck och möter sina mer djuriska jag.

Artikelbild

Hela ensemblen sjunger fantastiskt bra och tydligt, utöver tidigare nämnda måste Andreas Österberg och Krister Kern nämnas.

Konstnärliga teamet Ramaj med Nils Poletti i spetsen uppdaterar verket med liv och lust. Koreografierna bryter in och tar i från väldigt mycket då till nu. Kostymerna går från rosa och zebraränder till klistriga laboratorierockar. Med mask och peruk nås typ extra allt.

Slottet tar ändå priset och når psykedelisk högstatus när väggar och våningsplan förskjuts, avslöjar nya djup i en osäkrad verklighet.

Pop/rockorkestern sitter inte i fängelsehålorna utan levererar 1970-talets rytmer och ös från tornrummen, kryddade av kapellmästarens saxiga blås.

Artikelbild

Under den burleska ytan berättar Rocky Horror Show mer om oss människor, om normalisering, makt och hierarkier. Det är upplyftande hur snabbt vi vänjer oss vid slottsfolkets mångfald av människor, utomjordingar och djur.

Samtidigt skrämmer Frank n Furters brutala behandling av omgivningen. ”Makt korrumperar; absolut makt korrumperar absolut” borde stå broderat på envars huvudkudde.

Kultmusikalen har sina skavanker så här 45 år senare. Hos mig väcker Annikas ”sexuella uppväckelse” obehag. På Rocky Horrors tid gestaltades kvinnlig sexualitet ur ett manligt perspektiv. Det var troligen roligt 1973/1975. Nu är det bara rått – och otillfredsställt.