Vers (Brie Larson) bor i en avlägsen galax med kree-folket, där hon tränas för att lära sig mer om sina mystiskt explosiva krafter. I inledningen av ”Captain Marvel” lider hon av minnesförlust och får ideligen höra att hon måste kontrollera sina känslor och lära sig att tygla sitt humör.

När hon tillsammans med sin lärare Yon-Rogg (Jude Law) äntligen får åka ut på sitt första uppdrag hamnar hon på den för henne okända planeten Jorden. Minnen av ett slags ”Top gun”-tillvaro med militära flygövningar och roligt barhäng blixtrar plötsligt fram, men vad betyder det? Vem är hon egentligen?

För alla med förkunskaper om Captain Marvel, eller Mar-Vell som han (jo, han) också har kallats är det bäst att bara glömma allt och njuta av den här roliga nytolkningen, som utspelar sig cirka 1995. Det bjuds på modemhumor, ett tidstypiskt soundtrack med Nirvana, No Doubt och TLC samt, förstås, ett närmast obligatoriskt preludium till vad som komma skall i Marvel-universum. Agenten Nick Fury (en digitalt föryngrad Samuel L Jackson) spelar en central roll, liksom en katt (?) som man inte ska underskatta.

Artikelbild

| Brie Larson spelar titelrollen i ”Captain Marvel” och gör ett strålande jobb.

Efter en effektivt berättad inledning saggar storyn en smula i mitten och filmen hade utan tvekan mått bra av att ha kortats med 20 minuter. Men Brie Larson är bra i titelrollen och begåvar sin mäktiga hjältinna-in spe med charm, värme och en kvickhet som påminner om Tony Starks bitska ironi.

Ögonblicket då hon fullt ut inser sin egen förmåga och frigör sig från patriarkatets bojor är nästan, nästan lika laddat som den ikoniska scenen då Gal Gadot äntligen släpper ned håret och tar täten över skyttegravarna i ”Wonder Woman” (och kan kräva en näsduk för den som kan relatera).

Det är ingen slump att ”Black Panther” och DC Comics-kollegan ”Wonder Woman” har blivit kulturella fenomen. Även ”Captain Marvel” är ett svar på stora delar av publikens önskan om inkludering, vidgade vyer och nya berättelser. Tänk att tiden äntligen är mogen för en historia av den här kommersiella magnituden, där hjälten gjorts om till en hjältinna, som 1) får rädda världen 2) skildras helt utan en kärleksaffär och 3) inte är en prinsessa.

Det är bara att lyfta på hatten för Marvel, som har snickrat så målmedvetet på sitt mycket underhållande och angeläget progressiva universum ändå sedan den där första ”Iron Man” (2008) och snart bjussar på den hajpade ”Avengers: Endgame” (premiär i april), där vi får se om det sargade hjältegänget kan besegra ärkeskurken Thanos en gång för alla. (TT)