Den spanske koreografen Jesús Rubio Gamo söker gestalta rörelse i tid med två mycket olika föreställningar.

Dans är nuets konstart, det omedelbara uttrycket, gesten, upplevelsen i stunden. Det är därför för mig något av en motsägelse att motivera dans som något som skildrar tid. Jag skulle hellre beskriva detta som två olika nivåer av intensitet, av energi.

Den första delens solo har ett lugn och en koncentration som är stark och inspirerande. En mycket fin ljussättning med halva kroppen i skugga och en suggestiv skimrande musik tonar sakta in med dansens trevande start.

Sedan växer det sakta. Dansen som sker på en liten yta tar ut svängarna alltmer. Det är mycket armrörelser. Svängande, gungande tyngd. Ofta långa sekvenser, som att det bara går på i evighet…

Sakamotos musik blir också mer intensiv i rullande pianoackord. Det blir ett tillstånd av upprepning och ibland lite statiskt. Men det slutar mycket vackert med en nedtonad avstannande rörelse och en tom scen där ljuset mot slitna väggar blir en röst av förgängelse.

Ravels "Bolero" är musik som trotsar tiden, med sin absurda upprepning i rytmfigur och melodi. Det står stilla, men växer ändå hela tiden till en kraftfull kulmination.

Duodansen följer inte riktigt samma utveckling men är först lätt och studsande, och senare mer yvig och kraftfull. Svettig. Mest påminner det om något slags folkdans, med mycket snurr. Men de två matchar inte riktigt varandra. Hennes precision är bättre, tätare. Det är stundtals vackert, som yta; Ljus hud som virvlar mot svarta tyger och svart golv.