Den svenska björnstammen är ett band som det under de senaste fem åren varit ytterst svårt att undgå. Även om man undvikit att köpa biljetter till deras otaliga spelningar, så har de ändå funnits där, ofta som ett sorts kvalitetsalibi på allehanda stadsfestivaler. Och där har de letat sig fram med allsångsvänliga versioner av "Svalkar vinden" och "Vart jag mig i världen vänder".

Det torde därmed finnas viss risk för tjatighet. Men Björnstammen har hela tiden varit ett pålitligt liveband, och än så länge verkar det vara långt kvar tills publiken tröttnar. Backstage är också välfyllt den här kvällen.

Inledningen av spelningen blir något märklig, då Björnstammen framför låtarna bakom ett skynke som små filmer och animationer projiceras på. Visserligen är det riktigt snyggt. Men det ger samtidigt känslan av att bandet inte riktigt är där.

Artikelbild

Till "Förlåta eller svika" så faller skynket till publikens jubel. Och då blir det på en tiondels sekund en total förändring. Publiken tänder till med dans och jubel. Och resten av spelningen blir en stor fest. Höjdpunkten är den sprudlande versionen av "Country".

Sist i det ordinarie setet kommer "Vart jag mig i världen vänder". Och trots att den är en av 10-talets mest uttjatade låtar, så är det återigen väldigt tydligt att den i grunden är helt briljant och förtjänar sin plats bland moderna klassiker.

Även om huvuddelen av konserten var precis den fest som Björnstammen alltid levererar, så dröjer sig ändå känslan kvar av att det var väldigt onödigt med det där skynket. För det kom upp en gång till under spelningen. Med ungefär samma dämpning av stämningen.