I den första avdelningen bjöds ett par romantiska och melodiska smakprov. Musik från de borgerliga salongerna med en ”orientalisk” anspelning genom sina motiv och även i den folkmelodiska karaktären.

Men i sitt uttryck och sitt musikaliska innehåll är det lika lite av orientens verkliga spår i detta, som i de fantasiillustrationer till "Tusen och en natt" som inspirerade Rimskij-Korsakov till sin symfoniska svit "Sheherazade".

Aleksandr Borodins "På Centralasiens stäpper" bär heller ingenting av den ödsliga eller vilda stäppen. Utan det är mjukt slaviskt välljud och stundtals lite dansanta rytmer. Träblåset hade en varm passande ton till detta.

Artikelbild

Sheherazade förknippas med symfoniorkesterprakt och skimrande klangfärger. I denna blåsversion blev det onekligen lite fattigare. Och jag saknade soloviolinen som den spröda stämman och nerven i detta verk. Men oboe och dess altvariant engelskt horn höll mig kvar på spåret med en glimt av den österländska färgen.

Kvällens höjdpunkt var efter paus. Stravinskijs "Eldfågeln" i både dans och musik. Här var det färgsprakande och häftiga kostymer. Musik och koreografi matchade fint varandra.

Detta orkesterarrangemang led mindre av begränsade klanguttryck. Pianot gjorde också sitt till för att behålla en orkestral karaktär. Mycket av stycket fungerade riktigt bra. Det var nyanserat och varierat. Även om trycket inte var den stora orkesterns så var det tillräckligt för att skapa dramatik och tyngd till denna suggestiva sagotablå.

Det var en fint avvägd balans i dansscenerna. Mindre av virtuos uppvisning och mer av ett sceniskt spel där tempot flöt bra och den musikaliska rytmen kunde skönjas i den fysiska rörelsen.

Artikelbild

Det blev en stark helhetsupplevelse.