Plus en historisk, romantisk bakgrund med Tjajkovskijs Serenad, här i arrangemang för träblås. Denna blev en lite ojämn musikalisk upplevelse. Snabba och dansanta avsnitt fungerade bra. Fina nyanser i klangerna. Men jag saknade också mjuka stråk och den ljuvhet som utmärker serenaden.

Edgard Varèse hör till de modernistiska klassiker som sällan spelas. Det kändes som lite av en sensation att få höra hans Octandre (1923) i Linköping. De åtta musikerna gjorde en distinkt tolkning med fin energi. Intonationen är svår och satt inte helt, men verkets karaktär av tyngd och kärvhet förmedlades. Gärna mer sådant framöver!

Vi är nu i Paris. Lili Boulanger var en samtida där. Musikaliskt underbarn. Hennes vackra tonmålning ”Från en vårmorgon” publicerades dödsåret 1918. En mild och skimrande musik, närmast filmisk eller målerisk i sina tonbilder. Snyggt orkestrerad och fint balanserad i kvällens arrangemang.

Artikelbild

Inte långt från detta har vi Debussys orkesterfärger. Död samma år. Men hans musik här var ett ungdomsverk, Première Rhapsodie, klarinett och piano men omarrangerad senare för orkester. Ett stycke med många infall och växlande drag; rapsodiskt som sagt.

Märkligast för kvällen var nyskrivna sagan Princess Tale. Där utgångspunkten var Stravinskijs Historien om en soldat från 1918. Svenske Benjamin Staern och författaren Mi Tyler, har lekt med att fortsätta historien och låta soldatens flicka bli en protagonist som utsätts för djävulens frestelser.

Bäst var det när Stravinskij låg nära. Men överlag var musiken för mycket scenbakgrund. Det grep inte tag. Den utmärkte berättaren Patrik Gullbing nådde inte heller ut riktigt. Orkesterljudet dränkte ibland. Det var ett intressant grepp men satte inga spår.