Ibland känns det som att nästan hela biorepertoaren riktar sig till barn – en aldrig sinande flod av infantila komedier, grälla superhjältefilmer och banala rymdsagor.

Men faktum är att väldigt få filmer verkligen ser på världen ur ett barns perspektiv. Alldeles för ofta visar filmerna upp barndomen genom ett klibbigt vuxenfilter, där några bajsskämt ska räcka för att försätta barnpubliken i trans.

Av samma skäl har jag alltid känt mig olustig inför filmerna och böckerna om tjejtjusaren Sune – spelevinken som har magisk hand med damerna trots att han fortfarande går i lågstadiet. Att hans jönsiga pappa Rudolf dessutom alltid snor det mesta av rampljuset har fått fler kritiker än jag att tappa hoppet om en Sunefilm som tar barn på allvar.

Artikelbild

Sune (Elis Gerdt) brottas med de stora frågorna – som ”vem är jag?” – i nya filmen ”Sune vs Sune”.

I alla fall tills nu. När ett helt nytt team tar sig an Sören Olsson och Anders Jacobssons bokfigur får vi möta en Sune version 2.0 – och han är den Sune som alla barn förtjänar.

Borta är tjejtjusaren och lustigkurren. I stället får vi träffa en ganska vanlig tioåring som funderar på livets svåra frågor. Sune (Elis Gerdt) ska börja i mellanstadiet men får en dålig start när en ny klasskompis, som också heter Sune, verkar fast besluten att ta över hela original-Sunes liv – inklusive bästa vännen Sofie.

Utknuffad i marginalen får Sune rådet att ”bara vara sig själv” – men hur gör man det? Och vem är han, egentligen? Dessa existentiella grubblerier smittar snart hela familjen (med undantag för lillebror Håkan, som spelas med imponerande pondus av Baxter Renman) och de pinsamma situationerna avlöser varandra. Men det blir aldrig flamsigt, filmen bottnar i verkliga känslor och föräldrarnas vedermödor överskuggar aldrig Sunes.

Finast är ”Sune vs Sune” i hur den skildrar barnens lekvärldar, som påkostade scener ur storslagna Hollywoodfilmer. Sune och hans vänner slåss mot enorma troll och utforskar Mars – för att i nästa stund rata leken för att inte verka för barnsliga. Det är vardagsnära, vemodigt och ganska underbart.

Astrid Lindgren brukade säga att hennes förmåga att skriva för barn hängde ihop med att hon hade så tydliga minnen av hur det kändes att vara barn. Jag slår vad om att regissören Jon Holmberg står i nära kontakt med sin inre tioåring. (TT)