Övers: Örjan Sjögren

Bokförlaget Tranan

Elvira Vigna föddes 1947 i Rio de Janeiro. Förutom författare är hon journalist och konstnär och skriver även för barn. Hon debuterade som barnboksförfattare. Hennes romaner kan vara förbryllande, lite mystiska och överraskande, framför allt när det gäller stil och form. Formen har alltid varit viktig för henne liksom själva skapelseprocessen.

I "Den kärlekshistoria som gick att få till" har en kvinna – romanens jag-berättare – tagit på sig uppgiften att tömma och sälja en lägenhet i en liten stad utanför Sao Paoulo. Hon minns lägenhetens tidigare invånare, Arno och Rose, vars äktenskap alltid verkat kärlekslöst. Hon vet att de flydde från andra världskrigets Tyskland och hon vet att deras son Roger inte är Arnos. Hon har själv en invecklad relation med Roger. Hon vet också att fakta alltid förändras, beroende på hur de berättas. Roses och Arnos verkliga historia måste finnas gömd någonstans i lägenheten. Om hon kan göra deras liv till en kärlekshistoria kanske samma sak går att göra med hennes eget liv.

"Den kärlekshistoria som gick att få till" är en roman om hur vårt liv formas av den berättelse vi skapar om det och om hur lätt den berättelsen kan förändras. Berättaren återskapar och gör om Arnos och Roses historia, så att den bättre passar hennes eget minne. Roger blir irriterad när hennes historia om honom inte stämmer med hans eget minne, men vems sanning gäller? Varje människa ståtar med sin egen historia, som förändras med tiden.

Vigna är väldigt detaljerad, eftersom det är i detaljerna som helheten finns. Det är helheten hon söker med sin berättelse. Hon har en högst egensinnig ton och ett väldigt personligt sätt att uttrycka sig och skriver ett mjukt, mycket vackert, poetiskt språk, som ger både tjusning och skapar spänning. Hon vrider och vänder på Arnos och Roses livshistoria och når på så sätt fram till ett svar även på sin egen. Ändå känns romanen märkligt stillastående, trots att berättaren hela tiden uttrycker sig i presens, vilket ger både närvaro- och nukänsla. Om romanen rör sig över huvud taget, så är det i det livfullt skimrande, ofta drastiska språket. Berättarens självironiska distans till skeendet bidrar till balansen i romanen, som också innehåller en hel del humor, om än en svart sådan.

Trots mina invändningar ovan är Vigna ett mycket bra exempel på var den brasilianska litteraturen står i dag och att Örjan Sjögren står för översättningen från portugisiskan borgar också för högsta kvalitet. Tidigare har bara hennes roman "Saker som män inte förstår" (2005) översatts till svenska.