”Smile” och ”Stone me into the groove” spände bågen mellan rock och pop när bandet var som hetast. Så här några decennier senare har man inte direkt fyllt på låtkassan, men spelenergin känns som en urladdning som väntat på detta tillfälle sedan 1993.

Det är tre femtedelar originaluppsättning och scenens stora estradörer är den självklare centralfiguren Niclas Frisk och keyboardisten Micke Lohse. Den förre småjoggar på scenen, stirrar rakt in i strålkastarna och gungar i sidled medan han sjunger. Den senare gör akrobatiska krumsprång, sätter sig vid något tillfälle i yogaställning och påar vissa låtar med konstlad röst.

Det är lite himmel och pannkaka. Ibland euforiskt, sammanhållet och med publiken i varje ackord. Ömsom osäkert, lite valpigt, övertänt och som en studentspelning där någon glömt att kolla ljudet i förväg. Vissa låtar sitter för att de finns i publikens minne, andra för att de är brutalt effektiva i sina anslag, medan några känns som dödpunkter utan tillstymmelsen till utropstecken. Basljudet sväljer en hel del av sången. En sång får tas från början för att den hamnar fel.

Artikelbild

Men det är ett av 1990-talets mesta two-hits wonder-band med ett effektivt sound som förblivit oslipat. Och någonstans förlåter den påtagliga livekänslan missar, konstigheter och sånger som ingen minns.