Recension ”Kär och galen”. Operorna ”Nina” av Giovanni Paisiello och ”Comala” av Pietro Morandi. Regi och koreografi: Deda Cristina Colonna. Musikalisk ledning: Mark Tatlow. Sångsolister: Saara Rauvala, Jens Palmqvist, Hannes Öberg, Hanna Fritzson, Nils Gustén, Gustav Ågren, Elisabet Einarsdóttir, Sigrid Vetleseter Bøe. Kör och orkester.

Betyg: 5

Bröllopssalen, Vadstena slott, 22/7

Artikelbild

Så smart. Så snyggt. Så sinnligt. Vadstena-Akademien träffar rätt i allt i sommarens uppsättning ”Kär och galen”. Framförande, regi, musikalisk instudering, scenografi – you name it: allt är förtjusande!

Föreställningen tar plats i den vackra bröllopssalen och innehåller två drygt entimmeslånga 1700-talsoperor.

Båda handlar om kampen för kärleken. Giovanni Paisiellos ”Nina” (1789) dallrar av hetta i den italienska trädgård där den utspelar sig. Pietro Morandis ”Comala” (1780) är däremot frisk och krispig som en bäck i det skotska högland där den tar plats.

Vadstena-Akademin gestaltar galant dessa olikheter i materialet. ”Nina” blir, som den ska bli, påfallande mjuk: som att betrakta något genom en kameralins av vaselin. Rösterna och instrumenten känns sordinerade och rörelserna är återhållna. I ”Comala” är ensemblens uttryck i stället distinkt, rösterna klarare och rörelserna snabbare.

Artikelbild

Solisterna är genomgående som klippt och skurna för sina roller. Saara Rauvala (Nina) sjunger klockrent och övertygande med mild och fin timbre. Sigrid Vetleseter Bøe (Fingallo i ”Comala”) lockar fram fler näsdukar än min i sin undersköna sorgearia. Rollen skrevs ursprungligen för en kastratsopran, troligen Glucks favoritsångare Giuseppe Millico, och det måste ha varit en sällsam upplevelse att höra en stor karl sjunga i ett sådant högt läge.

De nio koristerna förtjänar särskild hyllning. Samtliga har anknytning till musiklinjen på Vadstena folkhögskola. Deras lärare där, Anna-Carin Strand, har med sina körinstuderingar gett föreställningen en tajt och fin ensemble med driv, engagemang och fantastiska avfraseringar. Imponerande. Jag studerade koristerna en och en under kvällen och konstaterade att samtliga dessutom anammat personregin utmärkt, med resultatet att alla bidrar i sin roll även i de partier när kören inte sjunger. En liten detalj – men ett adelsmärke för en toppensemble.

Det på sitt sätt bästa till sist: Orkestern. Med sina 23 deltagare är den ett kapitel för sig. I ”Kär och galen” är musikerna placerade i två ringar en bit ifrån varandra, en med stråkmusiker och en med blåsare. Mark Tatlow står för den musikaliska ledningen, men sitter i en alkov i väggen. Där kan han inte dirigera. Instrumentalisterna är i stället hänvisade till sin förmåga att lyssna in vad de andra gör, flera av dem gör det dessutom med ryggen mot den andra cirkeln. Detta krävande sätt att musicera hanterar de med bravur. Inte minst imponerande i recitativpartierna där de synkront flyttar ackorden efter sångarnas rytm. Wow!