Alla koncept vi i publiken är vana att förhålla oss till försvinner. Vi sveps med i en vind, fylld av smärta, kamp men som för oss upp i en glädje som mynnar ut i en ostoppbar passion för musiken.

Ibland saknas till och med de rätta orden. Louise Hoffsten, som funnits med under flera decennier i svenskt musikliv, orkar fortsätta. Bara att hon finns där på scenen är en prestation i sig.

Konserten börjar lugnt och svävande, kraften kommer först i en av de största hitsen: ”Let the best man win.” Vi är mållösa och far med i en omskakande virvel. Rösten, liksom femmannabandets insatser, känns självklara. Det är tryggt, en sådan stabilitet en erfaren artist frambringar. Hon är den bluesdrottning vi alltid sett. Den dämpade belysningen, munspelets skärande toner bidrar till att lyfta spelningen. Även de soloinsatser gitarristerna står för är makalösa och spontanapplåder hörs. För en stund är vi i Memphis.

Artikelbild

| Linköpingshjärta. Inte bara bluesen har en stor plats i Hoffstens hjärta utan även Linköping.

Genom nya låten ”Lovesick” vidare till mellansnack på östgötska där hon pratar Linköpingsminnen. Hon hatade sitt smeknamn som liten och ville hellre heta som låten ”Lou Lou.” Förebilder finns med, som Presley, Hendrix och hennes pappa som drev skivaffären. Det märks att Hoffsten känner sig hemma. Kärleken lyser stark i ”Nowhere in this world,” där soulens kärna hörs. Det dröjer innan applåderna tystnar. Ett skönt rockigare tempo kommer i ”Looking for Mr God” och musikerna får chans att jamma.

Louise och bandet får stående ovationer. Går ut och kommer in igen för extranummer. Bara detta får flera ögon att tåras. Hon glänser i ”Only dead fish follow the stream” och bandet jammar igen, och igen. Vi kan aldrig få nog. Kom snart tillbaka med din orkanstyrka, vår kära östgöte!