Inte en chans, hon kliver in på scenen med det bredaste smilet, som att hon äntligen är där hon hör hemma. Framför fansen, ovanför skriken och tårarna.

Silvana Imam gör absolut ingenting halvhjärtat. Varje låt är en psalm. Varje mellansnack är ett manifest. Varje textrad en bit från hjärtat. Imam är politik och religion. Hon är verkligheten.

Jag blir alltid knockad när jag får uppleva henne live. Hon är en rå naturkraft.

Artikelbild

Till premiären i Linköping har hon färska skivan ”Helig Moder” med sig i bagaget, som trots sin korta livstid drar ner allsång och jubel. (”Vikken Då” är redan en klassiker)

De låtarna kommer garanterat att bli tuffare och hårdare ju äldre de blir.

Nu är det istället de äldre (vill inte skriva gamla) låtarna som får agera publikdragare.

En stenhård ”IMAM COBAIN” får lokalen att skaka och publiken att gå bananas.

Artikelbild

Exakt där ligger Silvana Imams unika egenskap. Hon har oss alla i publiken i ett järngrepp från första jordbävningsbeatet. Hon ber om allsång, hon får ett öronbedövande gensvar. Hon vill ha vår uppmärksamhet, hon får tystnad. Hon vill ha kaos, det är precis vad hon får i ”Tänd Alla Ljus” eller i ”Bulletproof Baby”eller i ”För Evigt” (du kanske förstår vad jag menar).

Så nej, det fanns ingen tillstymmelse till premiärnerver eller ringrostighet. Det saknas en hel del muskler på de nya låtarna och det blir lite onödiga stoppsträckor emellanåt.

Artikelbild

Men Silvana Imam trivs på scenen. Hon får alla i publiken att trivas, milt uttryckt.

Det kan jag ändå tycka betyder en hel del.