Övers: Katarina Jansson

Norstedts

Engelskan Rachel Joyce har gjort det igen! Lyckats fånga vardagen, där den fortgår överfylld av glädje, mirakler och nåd mitt i den bryska verkligheten. Hon gör det i romanen "Miss Queenies osannolika kärlekssång".

Artikelbild

Den är pendang till hennes debutroman "Harold Fry och hans osannolika pilgrimsvärld" (2012), som gjort sin författare till ett världsnamn. Nu konfronteras händelserna i Harold Fry-boken med Miss Queenies upplevelser.

Harolds åttio mil långa fotvandring, genom hela England till Miss Queenies dödsbädd på hospis, är botgöring för de oförrätter han anser sig ha begått mot henne. ”Håll ut!”, är hans rop till henne.

Nu tilldelar Rachel Joyce Miss Queenie en egen pilgrimsfärd. Den sker inte till fots utan inuti henne och hon försöker ge den ord fast hon inte längre kan tala. Cancern har förstört hennes mun.

Med en penna, som en nunna till sist lindar fast med hennes bandage, ritar hon tecken i en anteckningsbok. Det är sitt liv hon uttrycker och sin bekännelse till Harold Fry, mannen hon hemligen älskat och vars liv hon tror hon förstört.

I morfintöcken inbillar hon sig skriva ord som en klok nunna hamrar ner på skrivmaskin. Men varken ord eller nunna finns.

Visst låter det förfärligt! Visst låter det som snyft och halleluja! Men tro mig! Det är underbart! Rachel Joyce förfogar nämligen över det trollspö som får vardagens befängda humor att gnistra. Och hon låter den hygglighet, och faktiskt godhet, som finns i det här skitlivet bryta igenom.

Men slutsidorna har hon svårt med. Där uteblir skimret i båda romanerna.

Boken om Miss Queenie utspelas dels i hennes minne, dels i hennes rum och i dagrummet på det hospis där nunnor, sköterskor och volontärer förbereder mjuklandning åt döden.

Där finns abbedissan Philomena, trygg som en famn och med sitt stora skratt inför utrop som: ”Men far åt helvete! Jag har precis vunnit en husbil!” Hennes gud ”ser saker ur ett större perspektiv”, så hon har inga svårigheter att ordna bröllop för gay-killar. Och på stört! För döden står i dörrspringan.

På hospiset finns mr Henderson, bitvargen som börjar älska Miss Queenie och där finns unga syster Lucy som fönar hår och målar naglar på patienterna, är dum som ett spån men utför kärleksgärningar som få av oss skulle klara av.

Och framför allt finns där Finty, färgsprakande, svärande lilla Finty som visar döden fingret, men upplöst i sorg ser sina vänner försvinna, medan hon slåss för att de alla ska hålla sig vid liv tills Harold Fry hunnit fram.

Mest älskansvärd är Miss Queenie. Hon tror att Harolds son inte skulle hängt sig, om hon inte varit så feg. Nu ligger hon och inser att lyckan pågick där hon inte märkte den. Och att på hospis är man inte för att dö, utan för att leva tills man dör.