Med ”Det vildväxande päronträdet” är Nuri Bilge Ceylan, som fick Guldpalmen i Cannes för ”Vinterdvala” 2014, tillbaka med en ny film som testar familjens premisser. Men som med en riktigt bra roman är det svårt att ge en rättvis beskrivning av den i ett par meningar, då den vidrör Livets Stora Frågor på ett både svårmodigt och komiskt sätt. ”Vilken genre skriver du i?” frågar en uppburen författare vår huvudperson Sinan i filmen och får således den undflyende motiveringen ovan.

Handlingen är ganska enkel och tempot långsamt, men blir tråkigt blir det aldrig. Kanske för att det är lätt att känna igen sig. En ung man återvänder till sina uppväxttrakter efter studietiden i storstaden, och brottas med sina egna ambitioner såväl som familjerelationerna. Pappans muntra provokationer och spelskulder utmanar hela familjens tålamod, men mest Sinans.

Han driver runt i byn och träffar gamla vänner och förälskelser, ifrågasätter deras livsval och försöker få sin bok utgiven – till stor del utan framgång

Artikelbild

| Handlingen är enkel och tempot långsamt – men ”Det vildväxande päronträdet” blir aldrig tråkig.

Samtalen flyter obehindrat mellan religion, moral och den ständigt återkommande frågan om självinsikt. Det är roligt, samtidigt som den molokna vardagstristessen aldrig förloras ur sikte.

Den psykologiska undertonen förstärks genom ett par drömlika sekvenser, vackert penslade av fotografen Gökhan Tiryaki, som närmar sig orosmomenten långsamt med kameran.

I bakgrunden skildras också landets kontraster, mellan ett modernt och snabbväxande Turkiet och en åldrande landsbygd. Ett sammanhang som ger berättelsen textur och väcker nyfikenhet i sin egen rätt. (TT)