Konstrecension Snart är det trettio år sen Norbert Robles presenterade sig för konstpubliken i Linköping. Efter det har han återkommit några gånger, senast för åtta år sen. Han tillhör den skara konstnärer som är konsekventa i sitt sökande efter fördjupning i den problematik de själva initierat. Jag känner igen en del uttryck och lösningar från den där utställningen 1990, men kan samtidigt notera förändringar och en utveckling som är en följd av ett idogt arbete i ateljén.

Ibland säger man att en konstnär har ett eget bildspråk. Det gäller förstås så långt detta är möjligt med tanke på alla influenser som tillkommit längs vägen.

Norberts sätt att arrangera sina bilder kommer dock till stor del från hans egna idéer och personliga preferenser. Ett tecken på ett sånt förhållningssätt gör ofta att man omedelbart kan se vem som är upphovet till ett verk. Så är det i Robles fall. Allt är ett resultat av hans kompromisslösa inställning till fullföljandet av det han en gång påbörjade.

Artikelbild

Nyfiken II. Objekt av Norbert Robles.

Det handlar en hel del om tecken. De bildar mönster, utgör pusselbitar i kompositionerna, alstrar en vilja att försöka dechiffrera etcetera. Det mesta är baserat på en distinkt svärta, mot vilken det ställs vackra, mättade färger. Följden blir en konst utan hårda tillträdeskrav. Snarare med en närmast ödmjuk inbjudan till funderingar över tillvarons rikedom.

Bemålade objekt finns också med på utställningen. Mot en vit grund signalerar tecken som är en sorts kombination av ett ord- och bildspråk. De sammanlänkade tecknen blir som en kryptisk berättelse om objektens status och individuella historia.