Betyg: 4

Linnea Henriksson

Hugo Parkfestival, Norrköping 26/7

Artikelbild

När barfotadrottningen Linnea Henriksson gungar snyggt in på ett välfyllt startfält i Hugo Parkfestivalen, hörs tjejerna högst. Få kan som Henriksson sjunga om flyttkartonger, tvättberg och skyhöga telefonräkningar som följd av att en kille gjort slut och fortfarande behålla respekten. Ok, Lisa Nilsson då och även om jag ogillar att jämföra artister kan jag ändå se arvet efter just henne. Henriksson äger samma förmåga att sjunga om det allra ömtåligaste inom oss, om det fina och det trasiga, om alla våra känslor och tankar. Hon pallar att balansera på känslosvallets vassa egg och att faktiskt lyckas med det. Det sker ofta med ett feministiskt anslag och ibland mer explicit som i ”Våga höja era röster”.

Ikväll är hon lika privat som alltid och inleder ett nära mellansnack till publiken för att slutligen bli en del av den. Genom intensivt head-bangande, vild och fri dans skalar hon av sig plagg efter annat och klättrar vigt ner på kravallstaketet för att sjunga med alla tjejer längst fram. De vet inte till sig av förtjusning. Med ”Ingen annan” och ”Jag tänker på dig” tar hon alla i sin famn. Riktigt bred och folklig blir hon förstås under jubel med Vikingarnas ”Den stora dagen” som fick sin välbehövliga förnyelse i Så mycket bättre.

Henrikssons balanserade, hesa mezzosopran ligger stadig genom lagom doser klanderfritt wailande ikväll, men det är ändå hennes opretentiösa ingång i musiken som jag uppskattar mest. Tilltalet är ärligt och nästan ömsint som i ”Säga mig” för att i nästa stund bli galet och underbart livsbejakande. En duktig live-artist. Också.