Ellerströms

I våras väckte litteraturforskaren Paul Tenngart nytt liv i intresset för poeten Majken Johansson (1930—1993) med boken ”Livsvittnet Majken Johansson”. Då efterlyste jag en nyutgåva av hennes samlade dikter. En sådan lär nog komma, men först ges poesiläsare chansen att för första gången ta del av hennes opublicerade dikter från perioden 1972–1989.

”Otroheten och andra dikter” har Paul Tenngart sammanställt ur det omfattande material som utgör Majken Johanssons efterlämnade papper, arkiverat i Lunds universitetsbibliotek. Här nyanseras och ses, som han framhåller, bilden av hennes författarskap i ny belysning. Samtidigt fylls luckor igen i hennes offentliga berättelser om sig själv.

Artikelbild

Ett förord ger nya Majken Johansson-läsare biografisk bakgrund som sen kompletteras genom Tenngarts utförliga kommentarer till varje enskild dikt (33 sidor!).

Majken Johansson tillämpade en ytterst sträng självcensur. Hon var homosexuell och mötte sitt livs stora kärlek, Sigrid Borg, 1955. Att skriva om kärleken till henne innebar en svår konflikt: dels för att Sigrid var värd bara ”det allra bästa jag överhuvud nånsin kan skriva”, dels för att det måste döljas att ”S” var kvinna.

Deras förhållande fick ett abrupt slut redan efter år genom Sigrids självmord. I sorg och förtvivlan sökte sig Majken Johansson till Frälsningsarmén. Som frälst kunde hon inte stå för ”ogudaktiga inslag” i sina dikter. Hon ville till exempel dra in sin tredje diktsamling ”Andens undanflykt” (1958), dedicerad till S.

Att känna ansvar både mot den religiösa tron och mot poesin var etiskt och estetiskt konfliktskapande. Hon var rädd att bli bedömd som en sämre diktare för att hon vittnade om sin tro.

”Otroheten och andra dikter” rymmer ett sextiotal dikter, delvis mer utlämnande och entydigt mörka än de man tidigare fått läsa. Såväl det öppet erotiska som den alkoholiserades djupa förnedring får starka uttryck. Och så det ”ogudaktiga”: ”hur inihelvete motvilligt/ jag ´lever för Gud´, jag som/ aldrig en hel dag/ orkat leva riktigt bra/ för mig själv”.

Tenngart har rätt i att de här dikterna även har mycket att säga om poesins och den kristna trons villkor i vårt sekulariserade samhälle vid 1900-talets slut.

I Nobelpristider kan man heller inte låta bli att påminna sig att Bob Dylan även gjort ”kristen” musik samt notera hur populärkulturen införlivas i Majken Johanssons poesi: citat ur låttexter av Beatles och Simon and Garfunkel lika väl som ur frälsningssånger.