Teater

"Den inbillade sjuke" av Molière

Medverkande: Mikael Persbrandt, Petra Mede, Pelle Grytt med flera

Artikelbild

| Petra Mede i "Den inbillade sjuke".Teater

Regi: Stefan Larsson

Maximteatern / Linköpings Konsert & kongress 7–8/10

 

Det blir faktiskt roligt när en klassiker kryddas med vår tids tendenser. Satiren förstärks samtidigt som igenkänningen från fordomdags ligger kvar som en självklar klangbotten.

Efter ett års speltid på Maximteatern i Stockholm är nu den intrimmade ensemblen ute på turné under oktober i landet. Och det känns att skådespelarna fortfarande tycker det är kul, inte minst när de gör egna frispel utanför manus. Stilsäkert. Ordlekar och samspelet med Linköpingspubliken fungerar utmärkt.

Vita rockar, rökmaskiner, samtida munskydd och inslag av 1600-talets klädedräkter vävs samman till en lättsam helhet. Scenografin är enkel och består endast av rosa ridåer. Några stolar ingår. Det är allt. Skådespelarnas röster och rörelser ligger i fokus, vilket är teaterkonstens själ. Ett extra beröm förtjänar den perfekt inställda och känsliga ljudtekniken som gör att varje försynt suck eller harkling går fram i den stora Crusellhallen.

Som en kung på en tron av självförvållad inbillningssjuka intar Mikael Persbrandt scen och salong med pondus och ytterst små medel. Hans rollfigur är Aragon, den självömkande och ständigt sjuke direktören. En auktoritär patriark som både ber om uppmärksamhet samtidigt som han förtrycker. Begreppet ”sjukdomsvinst” kanske inte fanns på 1600-talet men fenomenet är detsamma. Människor är sig ganska lika över århundranden.

Petra Mede spelar den smarta och okuvliga kammarjungfrun. Kritiken har ibland varit lite ljum mot henne, men jag anser att hon gör en alldeles smått lysande rollgestaltning. Hennes paradnummer uppstår i andra akten, när hon agerar en påhittad läkare. Hon excellerar suveränt i sitt överdåd med absurd faiblesse för ”riktiga” sjukdomar.

Pjäsen innehåller tack och lov också annat stoff. Molière visste att roa och förnöja. Arvet från commedia dell´arte lever kvar. Makt- och kärleksintriger. Dotter som ska giftas bort etc. Likaså får läkarkåren sig ett par rejäla åthutningar i satirisk form. Läkarrocken som maktsymbol och överdriven tro på förskrivningar av omåttligt stora mängder läkemedel är alltid tänkvärt. 

En lustfylld helkväll och en föreställning med kropp, röst och hjärta som uppfyller rymd och sinnen så det räcker till för alla.