Konsert
Östgöta Blåsarsymfoniker
Betyg: 3
Crusellhallen i Linköping 7/11
Den unge finländaren Sampo Kasurinens ”Uvertyr” inledde. Med stora ytterligheter och rik på innehåll var den ändå lätt att följa som lyssnare.
Det fanns dock mer hjärta i Ann-Sofi Söderqvists ”Quest”, såväl i själva musiken som i orkesterns gestaltning. I Ingvar Karkoffs Blockflöjtskonsert spelade kvällens stjärnsolist Dan Laurin. Nyanserna var genomgående svaga. Laurin växlade mellan sopran- och altblockflöjt, finast lät det när sopranflöjten svävade och drillade ovanför orkestersatsen.
I detta verk visade sig hans virtuositet inte i första hand genom ”racerspel”, utan mer i hur det lilla instrumentets kapacitet utnyttjades till fullo: dubbeltoner, ”överstyrda” distorsioner, glissandi etcetera.
Jag är ingen automatisk tillskyndare och vän av transkriptioner, något Blåsarsymfonikerna är förföljda av. Det finns särskild anledning till skepticism när orkestreringen varit en bärande del av originalverket; tänk Alfvén, Rimskij-Korsakov, Richard Strauss, Ravel. Kvällens bearbetning av den sistnämndes ”Bolero” var skickligt gjord, men det kan inte hjälpas – något centralt går ändå förlorat.
Med det sagt: den transkriberade ”En fauns eftermiddag” av Debussy framfördes suveränt och lät mycket bra. Allra bäst lät dock Français charmfulla ”Hommage à l´ami Papageno”, skriven för den aktuella besättningen av piano plus tio blåsare.
