Oväntad, överraskande, fräckt och något omtumlande är mötet med Ola Åstrands stora utställning. Enbart titeln kan ju upplevas provocerande. Hur kan någon våga vara så politiskt inkorrekt i dag? Titlar ska ju bäras av klimatångest och klimatpanik. Vem pratar om kapitalism numera?

Och själva utställningen är muskulös, anarkistisk, yvig och så långt ifrån minimalism och stilfull design som tänkas kan. Stora, maffiga bilder, skulpturer, objekt, collage, videofilmer. Allt möjligen något osorterat och idémässigt gränslöst. Men så var det ju på tiden det begav sig. Under 1970-talets proggvänster och punkvåg. Allt var möjligt. Alla kunde vara konstnärer och kreativa.

I denna mylla har Ola Åstrand sin bakgrund och känslomässiga hemvist. Samhällskritik och revolutionsromantik gick hand i hand. Det fanns också en utvecklingsoptimism som inte finns i dag, när apokalyptiska predikanter åt vänster, höger och mitten förutspår jordens snara undergång – om vi inte gör något, gärna diktatoriskt, allt för klimatets skull.

Artikelbild

Ola Åstrand och hans generation kritiserade kapitalismen, dess konsumism och förvridna människosyn. Och det syns i utställningen. Utspridda varuvagnar, förvridna ansikten och kroppar. Och över alltihop svävar HAJEN, den stora människoslukaren i progglåtar, här med felstavat ”ALKOHÅL” textat på sidan. Det är kritiskt, satiriskt och roligt på samma gång. Så även det monumentala väggcollaget i svartvitt i fonden med Åstrands digitalt samplade collageteckningar.

Utställningen är scenografiskt och kraftfullt iscensatt. Åstrand har apterat rummet med krut för många spännande diskussioner om nu och då i samhällsdebatten. Konstnären gestaltar frågor, problematiserar och vi uppmuntras att ge svaren.