Celeste är en popikon av Madonna eller Britney Spears-klass. Hon upptäcks som 14-åring när hon överlever en skolskjutning och inför kamerorna sjunger en blivande superhit för att hedra dödsoffren.

”Vox lux” berättas i tre akter som skildrar avgörande händelser i Celestes liv. Det ska visa sig att viktiga steg för henne infaller samtidigt som terrordåd av olika slag.

Förutom skolskjutningen (som för tankarna till Columbine-massakern), skildras även elfte september-dåden när hennes karriär tar fart ordentligt (efter en hektisk trip till popfabriken i Stockholm, där vikten av kommunala musikskolan understryks i ett underhållande montage). Den unga Celeste spelas av Raffey Cassidy, som fyller sin unga blivande supernova med en oroväckande blandning av oskuld och cynism.

Artikelbild

| Celeste (Natalie Portman) är en megakänd popstjärna som försöker sig på en comeback i ”Vox lux”.

Ett hopp cirka 16 år fram i tiden, då den vuxna Celeste spelas av Natalie Portman, skildrar en hektisk dag då hon förbereder sig för en comeback. Hon är fragil, packad, allmänt taskig och förkroppsligar bilden av en barnstjärna som vuxit upp och lever ett självförbrännande liv. Då inträffar ännu ett terrorattentat där gärningsmännen använder typiska ”Celeste-masker”.

”Vox lux” är en nihilistisk kusin till ”A star is born” och trots att den i slutändan känns ganska floppig så är det spännande medan det pågår. Inte minst eftersom Natalie Portman verkar ha så kul i rollen som ett fullt utvecklat divamonster som missbrukar och har en geggig relation till sin manager, som spelas av den till synes lika roade Jude Law.

Det märks att regissören Brady Corbet (”The childhood pf a leader”) har låtit sig inspireras av Lars von Trier och Michael Haneke (i vars filmer ”Melancholia” och ”Funny games” han har medverkat som skådespelare) och deras vurm för känslokyla, absurd humor och allmänt mörker.

Och Corbet förvaltar det här filmarvet i obehag bra, riktigt länge. Enskilda bilder och scener etsar sig fast och vägrar liksom att släppa taget. Det känns också som att han i grund och botten vill säga något viktigt om popkultur, nutida dekadens, terror, ytlighet, psykisk sjukdom och hur deprimerande vulgär vår tid är. Men han får inte riktigt ihop det och i slutändan faller ”Vox lux” isär i sina olika beståndsdelar snarare än att bilda en riktigt tillfredställande helhet. (TT)