Barnen är de fallna kvinnornas barn, de ogiftas, de syfilitiskas – flera av dem skildrade författaren i sin förra bok.

Det var vid den här tiden mycket svårt för en ensam kvinna att ta hand om ett "oäkta" barn. Samhället var fördömande och barnomsorgen obefintlig. Blev man sedan stämplad som "arbetsskygg", "nymfoman" eller "imbecill" – vilket inte sällan var fallet – var utsikterna att själv få uppfostra sitt barn minimala.

Man ska naturligtvis inte glömma att någonstans längst in var nog samhällets intentioner goda; en del av de här mödrarna kunde säkert inte erbjuda sina barn bra uppväxtvillkor. Men lösningen på problemet angående vilka som då skulle ta hand om barnen blev tyvärr lika olycklig som problemet självt. Det Dahlgren kallar "en fosterhemsindustri i Sverige" där småbarn kastades mellan olika inrättningar och fosterhem. De senare hade naturligtvis full ångerrätt och kunde lämna tillbaka barnen om de inte uppfyllde förväntningarna. Man kan bara gråta inombords vid tanken på vad det gjorde med barnen; att än en gång överges.

Artikelbild

Utnyttjande med hårt arbete och lite mat var vanligt. Oftast var fosterföräldrarna själva i små omständigheter och tog sig an barnen mest för den summa på ett par tre hundralappar som staten årligen betalade för dem. På Gålö i Stockholms skärgård var villkoren extra tuffa. Där tvingades arrendetorparna med hot om uppsägning att ta emot närmare tusen fattiga stadsbarn fram till 1939.

Med hjälp av bevarat arkivmaterial från 1900-talets första decennier fortsätter här Dahlgren att avtäcka skamfläckar i vår historia. Det är angelägen läsning, och omskakande, det är kvinno- och barnaöden som svider i hjärtat. En så hård tillvaro, ett sådant totalt förnekande av barns mammalängtan; och detta för mindre än hundra år sedan. Mindre än ett långt människoliv.

I de auktioner där man förr sålde barn till lägstbjudande ser Eva F Dahlgren en form av tidig offentlig upphandling, och paralleller till vår tids utläggning av snart sagt alla offentliga verksamheter på entreprenad. Så skriver hon: "Det" – vård och omsorg av omhändertagna barn – "har blivit otroligt lukrativt. Förr betalade föräldrarna själva någon för att ta hand om deras barn, (...) Det som är helt nytt för vår tid är att nu finns det skattepengar att hämta hem."

Vårt förflutna är oss nära, det är en av de viktigaste sakerna som författare som Dahlgren kan lära oss. Och att historien har en benägenhet att upprepa sig, särskilt om vi tillåter oss att glömma den.