Med dubbelkonserten för violin, cello och orkester har Brahms skrivit ett av den klassiska musikens finaste verk: uttrycksfullt, behärskat och balanserat, inte oskönt på en enda fläck. Så bra då att solisterna inte ”fegade ur” utan spelade påtagligt passionerat och blodfyllt – det blev som välgörande fingeravtryck eller fotspår på en annars kliniskt ren yta.

Thedéen bekräftade det konstnärskap vi sedan tidigare vet att han besitter, och unge Dalene spelade häpnadsväckande naturligt, säkert, moget! Solostämmorna hittade varann mer och mer under konsertens gång – och då menar jag inte solisternas personliga insatser, utan det sätt på vilket Brahms så fascinerande har komponerat in soloinstrumentens relation och samspel.

Detta skedde mot den fond som SON skapade. Med Brahms är de på sin mammas gata. De gjorde sitt jobb, vilket var att agera beledsagare till de dominerande solisterna. Šlekytė både ledde och var följsam i alla de töjningar och tempoförskjutningar som konserten kräver.

Artikelbild

| Violinisten Johan Dalene och cellisten Torleif Thedéen framförde Brahms Dubbelkonsert med Norrköpings Symfoniorkester i Crusellhallen, Linköping.Dirigent: Giedrė Šlekytė

Framförandet belönades med stående och välförtjänta ovationer.

I sin ”Symfoni i C” är Stravinsky mer lyssnarvänlig än i många andra verk, kanhända också mindre engagerande och svårare att spela ”med hjärtat”? Musiken var intressant, men drabbade en inte så som Brahms gjorde. Jo, sista satsen med de låga träblåsarnas inledning, den vildsinta rytmiken och det lite jazziga slutet – det var läckert!