Pjäsens tema kretsar kring kampen mellan klassisk kultur och modernism, mellan religiösa och världsliga idéer och mellan nationell identitet och världsmedborgarskap.

Det är konstens kamp i länder som Iran. Men även kvinnors livsöde då de har en mer utsatt position och är inlåsta i familjestrukturen som kontrolleras av det manliga samhällets auktoriteter.

Detta är samtidigt Jila Mossaeds berättelse om att vara ung poet i Iran, i Foroughs efterföljd. Förföljd flyr hon till Sverige men är fortfarande i fara. Att erövra ett nytt språk blir en strategi att frigöra sig och minska risk för attentat från iranska regimen.

Artikelbild

Starkt innehåll och hög ambition i detta spel. Men det går inte riktigt fram och drabbar inte fullt ut. Den experimentella formen komplicerar, med fem personer som byts om att vara huvudperson och parallella handlingar som växlar fram och tillbaka.

Det är inte svårt att förstå vad som sker men Forough blir ingen tydlig individ som berör utan snarare en symbolisk person för många kvinnor.

Det är som kören i det antika dramat utan protagonist. Dramaturgin blir svag eftersom handlingen ständigt bryts. Ibland med något lättsamt infall. Ibland med en vemodig sång.

Musiken är bärande och genomgående. Den fungerar fint som bakgrund. Men Kristina Issas sång är skör och skev. Den kunde behövt mer styrka..

I helheten saknar jag något av mörkret och djupet; Tragiken och livskampen finns där och lyriken och det vackra farsispråket hörs och syns. Men poesin slår inte med kraft. Ristar inga sår.