I utställningar som belyser en konstnärs idéer och skapande under en rad år, kan man ofta urskilja ett par utvecklingskurvor. Men det händer att det spretar, som en fontän med slumpartat igenproppade munstycken. Hos Bo Olls finns dock, ända sedan sjuttiotalet, en uppenbar konsekvens i den konstnärliga produktionen.

Utställningen beledsagas av långsam, vemodigt lågmäld cellomusik. Den harmonierar med den ödesmättade tonen hos bilder och skulpturer. En vacker kvinnogestalt uppträder i några verk, i arrangemang som för tankarna till en madonna, eller till ledsagarinnan Beatrice. Hon uttrycker en oavvislig förtröstan, mitt i ett skede som kan uppfattas som livsavgörande. Denna påfallande känsla av förtröstan förstärks av skönheten hos färgerna och hos kvinnogestaltens speciella utstrålning.

Stor vikt har lagts vid estetiken. ”Rilke Suite” är ett exempel på hur det estetiska kan förstärka det konstnären vill belysa. Under ett tjugotal år har Rilke varit Bo Olls följeslagare, sannolikt beroende på en gemensam klangbotten i frågor som rör livets komplexitet. Det är en svit som borde behållas intakt, tack vare dess karaktär av ett enda verk och för att dess delar samverkar via många bottnar och infallsvinklar.

Artikelbild

Ark (Rilke Suite). Bronsskulptur av Bo Olls.

Tidlös skönhet och mänsklig förgängelse exponeras i många verk. Skönheten är ofta av en sublim art och kan vid ett okänsligt bemötande retirera till förmån för andra intryck. Eftersom jag har en känsla av att en och annan fortfarande ser Olls som i första hand keramiker och skulptör, har jag valt att fokusera på bildkonsten, som utan tvekan kan mäta sig med de andra genrerna.