Publikmässigt var det också fullsatt. De bakre raderna såg inte mycket av musikerna. Men värre var att solisten ibland inte hördes utan dränktes av brassinstrument och slagverk. En något dynamiskt anpassad tolkning hade jag önskat, med ambitionen om bättre balans och tydlighet.

Antonin Dvoraks cellokonsert i h-moll som nu gällde, är en ganska finstämd och nyanserad musik. Visserligen romantiskt svulstig här och var med utrymme för stora känslor och temperament. Men det var de mer lågmälda och innerliga avsnitten som vi kunde njuta av denna afton.

Pelle Hansen behärskade hela skalan av uttryck men i andra satsens adagio kom den varma cellotonen fram. I fint samspel med träblås byggdes en lyrisk stämning med vacker melodik.

Artikelbild

Pelle Hansen, cellist och solist, behärskar hela skalan av uttryck, skriver recensenten.

I avslutande satsen var det expressivt och dramatiskt. Cellon blev en röst med en passionerad sång.

I extranumrets Bachsolo fick Hansens barockkunskaper träda fram. Det blev även en fin övergång till andra halvan med Saint-Saëns ”Svanen” som bär ett ljuvt cellotema.

Den 3:e symfonin av Saint-Saëns har som sagt orgeln som en ovanlig ingrediens. Det är en ganska spretig och växlande komposition med många kontraster. Musikaliskt är det rätt anonymt men det går att skönja närheten till en samtida Franz Liszt med ackord som tänjer på harmoniken och ett formspråk med oväntade vändningar.

Det blev en kraftfull tolkning med liv och intensitet. Lite orent ibland och något grötigt med mängden av klanger. Men ändå spännande att få uppleva detta verk levande och nära.