Ett urspårat tåg med dödlig utgång för alla passagerare (utom för den, ska det visa sig, okrossbare Bruce Willis) är startskottet för en av filmhistoriens mer märkliga filmtrilogier. ”Unbreakable” (2000) blev hyfsat framgångsrik och även uppföljaren ”Split” (2016) lyckades gifta ihop massmördarspänning med typisk Shyamalanskt territorium – som övernaturligheter och ”oväntade” vändningar.

Och nu kommer alltså upplösningen, som äger rum bara några månader efter händelserna i ”Split”. Då som nu spelar James McAvoy, faktiskt ganska imponerande, en schizofren man med otaliga personligheter, varav en är en farlig mördare med övernaturliga krafter. Från den första filmen dyker Bruce Willis upp, liksom Samuel L Jackson, vars mystiske Elijah/Mr Glass förenar allihop.

Man måste inte ha sett de första filmerna för att kunna hänga med i ”Glass”. Men utan åtminstone lite förkunskap är det sannolikt (ännu) svårare att bry sig om vad som händer med denna övernaturligt begåvade trio.

Artikelbild

| Psykologen Ellie Staple (Sarah Paulson) och hennes patient Elijah (Samuel L Jackson), som kanske lider av vanföreställningar om sina krafter.

Efter en långdragen inledning blir gänget inspärrade på ett mentalsjukhus, där psykologen Ellie Staple (Sarah Paulson) genom syster Ratchet-light-terapi försöker förmå dem att förstå att de lider av vanföreställningar och egentligen inte är superhjältar eller serietidningsskurkar.

Grundfrågan är alltså, som alltid i M Night Shyamalans filmer: Är livet endast en ändlig räcka tid, mer eller mindre fullt av lidande? Eller finns det något mer?

Svaret på frågan är ju alltid jo, det finns mer. Och de riktiga fienderna är inte de ”onda” eller ”goda” i denna världsordning utan snarare de tråkmånsar som vägrar se på livet som något annat än en äta, sova, dö-fas.

Det är lätt att ryckas med. Men det är nu länge sedan Shyamalan opererade på en ”I see dead people”-nivå. Vem vet, kanske är ”Sjätte sinnets” (1999) kaliber den största twisten i hela hans karriär?

För i ”Glass” har han glömt det mest fundamentala i en film om övernaturliga krafter. Den måste vara underhållande. Psykisk sjukdom, död, plågade barn och en Samuel L Jackson som i princip är katatonisk i över en timmes speltid, är bara deprimerande. Det kan ingen ”överraskande” vändning i dramats sista akt ändra på. (TT)