”Vice” följer Richard ”Dick” Cheneys väg från att vara en ung och misslyckad suput till att bli en av de mest slipade aktörerna i maktstratosfären i Vita huset.

Filmen försöker svara på hur en till synes oansenlig man kunde klamra sig fast i Washington i decennier och utnyttja vicepresidentens ämbete, som tidigare mest varit en symbolisk roll, till att driva hänsynslös politik som har kännbara konsekvenser än i dag.

Regissören och manusförfattaren Adam McKay försöker använda samma lek med formen – skådespelare som tilltalar publiken, förklarande textrutor, pedagogiska och snärtiga berättarröster – som gjorde ”The big short” till en både begriplig och underhållande lektion om förra decenniets finanskris.

Artikelbild

| Amy Adams, känd som Lois Lane i de nya Superman-filmerna, stjäl föreställningen som den kyligt ambitiösa Lynne Cheney i ”Vice”.

Med sig på resan har han ”The big short”-kumpanerna Christian Bale – flintskallig, överviktig och nästintill oigenkännlig i rollen som Cheney – och Steve Carell, vars tolkning av försvarsministern Donald Rumsfeld kan liknas vid en cynisk och mer slipad version av Carells imbecilla väderpresentatör Brick Tamland i ”Anchorman”-filmerna.

Bale är mycket övertygande och skrämmande kall när han fullständigt går upp i rollen som den grå björnen Cheney, och några av filmens höjdpunkter är när han ställs öga mot öga med sin blivande arbetsgivare George W Bush, även han övertygande spelad av Sam Rockwell (”Three billboards outside Ebbing, Missouri”).

Huvudrollsinnehavaren belönades med en Golden Globe för sin insats, men oftast är det Amy Adams (”Sharp objects”, ”Arrival”) som stjäl föreställningen. I ”Vice” framställs hennes Lynne Cheney som ambitiös och makthungrig, och den som ger sin make de nödvändiga sparkarna i baken som behövs för att ta honom – och henne – till den absoluta toppen.

Men till skillnad från ”The big short” känns ”Vice” på tok för lång och i slutänden tradig. Kanske beror det på, som filmskaparna själva medger i inledningen, att det helt enkelt finns för lite dokumentation kring Cheney för att helt kunna ta sig innanför pannbenet på huvudrollen.

En monolog i slutet gör sitt för att ge filmens subjekt lite djup, men vägen dit består av några grymtande samtal, och några montage med skrockande politiker, för mycket. (TT)