Övers: Staffan Söderblom

Norstedts

Roy Jacobsens Ingrid på Barrøy är tillbaka. Fylld av den passion och urkraft, som ingenting har att göra med känslosvall, är hon centralgestalt i hans roman "Vitt hav", fristående fortsättning på "De osynliga".

Artikelbild

Roy Jacobsens prosakonst saknar motstycke i skandinavisk nutidslitteratur. Brutalt karvar han sig in till själva livsnerven i sin skildring av barns och vuxnas kamp för överlevnad på en vindblåst ö utanför norska kusten.

Hans bok är fylld av levande gestalter. En är dem är den lilla flyktingflickan Nelvy. När hon dör, försätter hon inte bara Ingrid och sin jämnårige vän Helmer utan också läsaren i en sorg bortom ord.

"Vitt hav" är ett ödesdrama där glädjen i själva råslitet och den sträva ömheten mellan prövade människor gör livet uthärdligt.

Från Ingrids gestalt utgår gnistor som möjliggör överlevnad. Också de döda värnar hon.

Starka scener utspelas, när hon som ensam återvändare till sin ö ger sig i kast med att bärga döda kroppar ur havet under örnars och kråkors och sjöfåglars skrän.

Romanen utspelas under andra världskriget. De döda i havet är tyskar och ryska fångar som skjutits ihjäl från ett engelskt flygplan sedan de förlist.

En överlevande, en ung rysk fånge, har gömt sig i Ingrids lada. Relationen dem emellan är bokens nerv. Strävt och skimrande skriver Jacobsen om dem.

I romanen "De osynliga" handlade det om Ingrids barndom och uppväxt. I "Vitt hav" har hon blivit trettiofem och kommer att föda ett barn. Hon rensar fisk i en fabrik på land innan hon återvänder hem. Då är hennes ö tom, de gamla döda och de yngre utflyttade. Bara hennes faster Barbro finns kvar på ett sjukhus på fastlandet.

I ursinniga sekvenser får man följa Ingrids duster med elementen och för att rädda livet på den unge man hon hittar. Himlamörkret över ön är obevekligt och hennes skräck och hjälplöshet lika stor som andras, tills hon skrider till verket och får kraft.

Såpa och hett vatten, nål och tråd att sy ihop mannens sår med och soppor och mos är hennes vapen mot döden.

Fortsättningen handlar om förlust. Hon vet inte varför, bara att hon förts till ett nervsjukhus.

Innan berättelsen nått hamn har hon ryckt in flyktingbarn och andra i sitt kraftfält. Med deras hjälp får hon liv i sin ö.

Men det är inte storyn i sig som bär boken. Det är hettan i de enskilda sekvenserna. Och Roy Jacobsens förmåga att skildra hur enskilda människor träder ut ur massan och ser till att anständighet och värme ges utrymme också i de mörkaste tider.