Trots en speltid på en och en halv timme utan paus känns den som en helaftonsföreställning.

Det är nämligen mycket som händer, ljud- och ljusmässigt och inte minst med de endast tre skådespelarna som urskickligt växlar mellan roller som personal, gamla människor och besökare på det äldreboende där det hela utspelas.

Det handlar om sista dagen i 97-åriga Sigrids liv och scenen är ett sällskapsrum, ett som många av oss kan känna igen: institutionsfåtöljerna, tv:n som står på och vrålar och darriga händer som zappar mellan spelreklam och tävlingsprogram, den snälla men hurtiga personalen som kallar de gamla för ”brukare”.

Artikelbild

| ”Sällskapsrummet” utspelar sig i just ett sådant, på ett äldreboende, med snäll och hurtfrisk personal. Foto: Sören Vilks

Det börjar med långa scener av tristess, darrhänta fajter om fjärrkontrollen, högljutt kexknaprande, mordiska impulser mellan de gamla. Personal som ideligen trugar med en god kopp kaffe, haklapp på och tilltal som till småbarn.

En besökare kommer med paket till farfar men han är försvunnen och ingen i personalen vet vart. Sigrid, 97, ser sin chans och börjar planera att rymma med farfars barnbarn.

Det utbryter brand och allt utvecklas till något slags de gamlas revolt – mot själva åldrandet och mot förminskandet på institution, och i hela samhället.

Pjäsen vill vara både gripande och komisk och belysa åldrandets problematik. Det händer som sagt mycket och det är skickligt spelat och iscensatt, men med lite för många drömska inslag som försvinner ut i frågetecken.