Barndomsvännerna Jongsu, en universitetsutbildad arbetslös blivande författare, och Haemi, en plastikopererad diversearbetare och aspirerande skådespelare, möts av en slump i det myllrande Seoul. De går ut och käkar och den pratsamma Haemi visar den mer introverte Jongsu ett trick hon lärt sig på sin teaterskola. Hon skalar en mandarin med sådan övertygelse att man knappt tänker på att hon bara mimar fram den.

Det är en talande scen. I ”Bränd” skapas oavbrutet en osäkerhet kring premisserna. Existerar exempelvis Haemis katt, som Jongsu lovar att mata medan hon är borta på en resa? Och hur var det egentligen med den där brunnen som hon påstår sig ha ramlat ned i som barn. Framförallt föds ett ödesdigert mysterium när Haemi försvinner utan ett ord.

”Bränd” är baserad på Haruki Murakamis novell ”Barn burning” och utspelas delvis inne i den fashionabla stadsdelen Gangnam (ja, samma område som är odödliggjort genom den satiriska dängan ”Gangnam style”), där Haemis rike kille Ben bor i en perfekt smakfull och dammfri lyxlägenhet. Jongsu blir inbjuden då och då, mestadels som ett uppenbart tredje hjul med det tveksamma nöjet att agera publik till parets flörtande.

Artikelbild

| I ”Bränd” träffar Jongsu (Yoo Ah-In) på en barndomsvän, som sedan (kanske) försvinner.

Vem Ben är och hur han har blivit så rik är oklart men Jongsu, som är förälskad i Haemi, blir som besatt av honom. Klasskillnaden som dyker upp som en stor, obekväm elefant i rummet varje gång Haemi och Jongsu umgås med Ben och hans privilegierade vänner utgör en stor del av filmens grundläggande tematik.

Det finns tydliga losers i det koreanska samhället. För dem finns ingen anställningstrygghet eller någon särskilt ljus framtid i sikte. Sociala frustrationer, sexuell besatthet och allmän ilska blandas med ett vackert foto och en ambivalent stämning som tar formen av ett märkligt triangeldrama.

Möjligen blir det någon ”poetisk” bildpanorering över landskapet för mycket, och nästan två och en halv timmes speltid är bara hybris.

Men i det stora hela är ”Bränd” en imponerande uppvisning i högkvalitativt filmskapande, som långsamt, liksom sjudande, bygger upp en klart oroväckande stämning och sedan når kokpunkten med en hårtslående tajming. (TT)