Det har gått 20 år sedan den hyllade antologin "Fittstim" gavs ut. Man firar med att låta kritiker läsa boken på nytt för att konstatera att texterna står sig än i dag. Man intervjuar även författarna (Linda Skugge, Belinda Olsson, Karolina Ramqvist med flera) och gör reportage som berättar om antologins tillkomst och om hur den bemöttes.

Jag var tio år när "Fittstim" publicerades och även om jag har läst boken i efterhand – för att ta reda på vad som är grejen – så har jag aldrig fattat varför den var dynamit när det begav sig och varför den har stämplats som kultbok. Men jag är villig att böja mig för de lärda som var med och som kan berätta om hur den slog ner som en bomb och för en stund ställde allt på ända. Jag har däremot inga problem med att se att texterna är aktuella också i våra dagar.

 

Artikelbild

| Viktor Andersson.

Det många kanske inte vet är att det 2008 kom en antologi med titeln "Pittstim" som marknadsfördes som en killarnas medreaktion till "Fittstim". Grabbarna bakom "Pittstim" (Inti Chavez Perez, Zanyar Adami ock Kristoffer Folkhammar med flera) ville lyfta fram vilka villkor, förväntningar och erfarenheter som unga killar av allehanda slag bar runt på. Om "Fittstim" ville sparka in dörrar så ville "Pittstim" i stället göra upp med mansrollen och bidra till en diskussion.

"Fittstim" hyllades som en feministisk stridsskrift som riktade ljuset på ett nytt slags feminism och inte minst lyfte unga kvinnors tidigare ganska marginaliserade berättelser om allt från våldtäkt och anorexi till tjejfotboll och ensamstående mammor. Gänget bakom "Pittstim" å sin sida hann knappt få en nu-var-ni-duktiga-klapp på axeln innan boken drunknade i mediebruset för att strax därpå förpassa till glömskans bibliotek.

 

Jag läste "Pittstim" när den gavs ut och tyckte att den var blek och tam. Jag letar fram den i en flyttkartong och kan konstatera att den fortfarande är blek och tam. Medan "Fittstim" är full av ilska och påminner om ett manifest så har "Pittstim" något slätstruket och tillkämpat över sig. Till och med omslaget till "Pittstim" är mjäkigt:  En killes nakna fötter på en badrumsvåg. "Fittstim" däremot har en tjej i "Fittstim"-trosor, orakad bikinilinje och rakblemmor på omslaget.

Artikelbild

| Viktor Andersson

"Pittstim" var gammal skåpmat redan 2008 och bidrog inte till att föra diskussionen om mansrollen framåt. Den saken har boken gemensamt med den mesta litteratur som de senaste decennierna haft som uttalad ambition att göra upp med mansrollen. Det är samma saker som stöts och blöts i bok efter bok. "Göra män", "Till min son", "Ta det som en man" och allt vad böckerna brukar heter. Det är samma uppgörelse med den traditionella mansrollen där författarna kommer fram till att den moderna mansrollen nu endast kan beskrivas som förvirrad.

 

Diskussionen om kvinnorollen rör sig ständigt framåt och det kommer avgörande böcker varje år. "Tre kvinnor", "Vem bryr sig?" och "Så jävla trött" för att nämna några böcker från i år. "Mellantid" och "Moderskap" för att nämna några från förra året. Men när det gäller mansrollen är det samma trötta holmgång som gäller. Man kan ju tycka att diskussion om mansrollen borde ha rört sig framåt och slutligen fått arslet ur vagnen i samband med metoo. Men vid en snabb titt på vad som komma skall i bokväg så kan jag se att vi har ytterligare ett varv i samma sega sörja framför oss.

Jag är trött på alla förutsägbara uppgörelser med mansrollen. Finns det inget mer att säga? Jo, det gör det. Bättring, mina herrar.

 

Krönika

Viktor Andersson