21/4

Den inledande musiken av Maurice Ravel och ett uruppförande av Martina Tomner får ursäkta – torsdagskvällens höjdpunkt blev inte oväntat en gripande tolkning av Carl Orffs tonsättning av de medeltida texter som kommit att kallas Carmina Burana. Dikterna handlar om kärleksnöjen, värdshusbesök och naturlyrik och all sådant som berört människan i alla tider.

Regissören Thomas Sundström hade valt att lyfta de tusen år gamla orden rakt in i vår samtid. Den inledande och avslutande ”O Fortuna” fick påtaglig aktualitet, bildsatt som den var med sekvenser med syrier i sjöodugliga båtar. Och gosskoristerna i sina flytvästar ledde våra tankar till det ohyggliga som sker på jorden just nu.

Tyske Carl Orff var en mångsidig musiker som i början av 1920-talet vände den rådande impressionismen ryggen. I stället sneglade han bakåt mot barocken och Monteverdi. Hans tonsättning av Carmina Burana – texterna hade hittats i ett bayerskt kloster – blev hans publika genombrott vilket man lätt kan förstå. Musiken är visserligen rytmiskt och tonalt komplex, men ändå medryckande och folkligt förankrad.

De etthundrafemtio sångarna var samsjungna, både med varandra och med de tajta instrumentalisterna. Jan Löfgren klagade och kved på ett fenomenalt sätt som den stackars stekta svanen i ”Olim lacus colueram”. Marcus Jupither visade sitt stora omfång även om han ibland dränktes av orkestern. Och Sibylle Glosted var inget annat än ljuvlig i den höga och halsbrytande ”Dulcissime”.

I ”Tempus et iocondum” (Tid att skämta) leker sopran, baryton och gosskör tafatt i ett allt vildare tempo vilket ställer stora rytmiska krav på sångarna. Linköpings gosskör visade sig värdiga uppgiften. Vilken framtida rekryteringsbas för stadens körverksamhet!