Begreppet fotokonst har vidgats i takt med utvecklingen av olika dataprogram. Men gemensam för de flesta fotokonstnärer är uppgiften att fånga ögonblicket, använda intuition och en tränad blick. Margareta Wiman gör vissa justeringar i datorn, för att framhäva någon detalj, förstärka skuggor etcetera. Det ger den konstnärliga friheten större spelrum.

Om någon fortfarande känner dubier inför det faktum att en fotograf också kan vara en fullfjädrad konstnär, föreslår jag ett besök i Vreta Kloster. I Wimans bilder är konsthalten hög. Bland det mest anslående hos dem är kombinationen av estetik och poesi. Mot en grund där dessa intentioner är allestädes närvarande, söker hon spår och tecken som bekräftar tillvarons komplexitet och livsvandringens oförutsägbarhet.

Hennes bilder innehåller olika belägenheter eller bottnar. Som betraktare kan man välja en personlig ingång och låta egna erfarenheter spela en initial roll.

Artikelbild

Tystnad: Frihet. Fotografi av Margareta Wiman.

Tre bilder med den gemensamma titeln ”Nödutgång” är laddade med… jag väljer att kalla det mystik; outgrundliga spegelvärldar där man sidledes kan ta sig från en till nästa och där igenkänningsfaktorn är hög. Samtidigt befinner man sig i ett ”hitom” och har ett ”bortom” att ta ställning till. Man anar bortom-landets existens, men får inga signaler om dess karaktär.

Från många verk strålar en underskön poesi. Men skönheten är inte allenarådande. Subtila, ofta knappt förnimbara vibbar av ett svårdefinierat mörker, eller ett till synes ogenomträngligt, gör vad som krävs för att påminna oss om våra jordiska förutsättningar.