Lydia hällde lekande lätt drogen i mannens drink. Musikens basgång dunkade i takt med hennes hjärta. Hon hade utfört aktioner tidigare, men aldrig på det här viset. Fast hon hade egentligen ingenting att vara rädd för. Män trodde alltid att de var osårbara. De hade aldrig upplevt behovet av att analysera varje gest, varje ord som uttalades i en mans sällskap, hur det kunde tolkas, om det var en invit eller inte. Att alltid kolla sig över axeln efter mörkrets inbrott. Vanliga överlevnadstekniker för en kvinna som vet att det inte är alla män. Men tillräckligt många män. Utan att veta vilka män. I avsaknaden av denna konstant gnagande rädsla hade de flesta män hade aldrig lärt sig en sådan enkel sak som att alltid hålla koll på sin drink. Men de skulle lära sig.

Tre saker drev Lydia. Från början var de bara två: njutning och rädsla. Njutning i alla dess former: sinnlig och själslig, drömmar och lust. Livets mening. Och den basala rädslan, som gav njutningen mening. Men hon kände alltmer att hon inte ville vara rädd längre. Åtminstone inte bara för att hon var kvinna. Hennes tredje drivkraft var rättvisepatoset hon utvecklade med åren, som i sin tur blev ett hett brinnande begär. När det började övergå i ett hämndbegär visste hon inte. Kanske var det efter att Systraskapet hade kontaktat henne, kanske var det innan.

Lydia hade först kommit i kontakt med Systraskapet under sin artikelskrivande pseudonym Elizabeth Addams i olika tjejtidningar och kvinnoforum. Hon var en stark företrädare för ”Treat yo-self”-rörelsen och dekadens. Men hennes verkliga framgång hade börjat först när hon blivit mer provokativ med kompromisslösa texter förespråkande kvinnlig njutning och jävlar anamma. Jävlar anamma som i hennes ”Nu jävlar ska du njuta vare sig du vill det eller inte. Vare sig du är singel, har en bra man eller en jävla skitstövel. Vare sig du känner självhat eller kärlek. Du ska njuta därför att njuta som kvinna är en rebellisk akt i sig – ett fuck you till patriarkatet, där kvinnan alltid är till för mannens njutning.

Jag menar dock inte detta som ännu ett krav på hur du som kvinna ska bete dig och känna. Jag menar det som en uppmaning till att skärskåda varför du inte vill njuta – är det för att du tror att du inte är värd njutning?

Men allra främst vill jag vidga era perspektiv. Jag vill utmana er till att njutning inte bara behöver vara skumbad med champagne och Fifty shades of grey, en spadag med väninnor eller en trerätters med orgasm. Det kan också vara att slå en skitstövel på käften. Jag lovar. Det är underbart. Våga framför allt finna alternativa vägar för njutning. Ta ut frustrationen över ojämställd behandling, ett förhållande som havererat, eller något ännu värre, på den verkliga syndabocken. På mannen istället för dig själv. Det slår vilken orgasm som helst. Och kom ihåg, mina ej längre förtryckta väninnor – hämnd är en rätt som bäst serveras kall.”

Den hade mötts av både ramaskri och positiva omdömen. ”En frisk fläkt” kallades den. De flesta antog att artikeln var till största delen metaforisk, men några hade genomskådat den som den seriösa uppmaning den var. En av dem var Lena, ledaren för Systraskapets kreativa utskott. Hon hade kontaktat Elizabeth och fångat Lydias intresse till den grad att hon avslöjat sin pseudonym, snabbt tagit sig förbi alla initieringsriter och funnit ett hem i Systraskapet.

Lydia log när hon tänkte på effekterna av den artikeln. En av dem var mannen framför henne. Hon hade bara behövt låtsas vara angenämt förvånad av att stöta på honom.

”Wow, jag visste inte att du faktiskt lade märke till mig i skolan.” Hade Johan sagt och försökt spela cool och ödmjuk på samma gång. Han var en tillsynes helt vanlig kostymklädd man på en exklusivare klubb, i jakt efter kvinnligt sällskap. Han hade trott att han haft tur som stött på den populäraste tjejen från sitt gymnasium som nu verkade vara intresserad av honom. Att hon kanske var på jakt efter honom föll honom aldrig in.

”Hur kunde jag låta bli? Men Nora hann till dig först, och så var det med det.” Hade hon svarat och lutat sig fram med handen på hans arm så att hennes urringning framhävts. Hon hade kramat pillret hårt i andra handen och undrat om det inte var bäst ändå att låta rättssystemet ha sin gilla gång, vad hjälpte det med en massa kringspringande vigilanter? Johan hade flinat som ett fån ned i hennes urringning, fast han trott att hon inte såg då hon blygt vänt sig bort från honom. Men egentligen hade hon kalkylerat avståndet till hans drink. Vad som inte slagit honom var att Lydia hade varit vän med Nora och alltså visste både en och två saker om deras förhållande. Som vad han hade haft för vana att göra mot henne. Lydia hade sett Nora och hennes ärr framför sig, både de som syntes och de som inte syntes. Hon hade fortfarande tvekat, men ilskan som puttrat inom henne sedan hon var åtta år och det manliga könet hade slutat lyssna på henne nådde kritisk nivå när Johan lade sin hand direkt på hennes rumpa utan att göra någon mellanlandning. Plötsligt hade ett öga för ett öga inte låtit lika barbariskt längre, utan fullt naturligt. Det var världens gilla gång och hade alltid varit. Samhället levde i förnekelse som försökte låtsas om någonting annat. Hon hade låtit honom dra henne närmare samtidigt som hon släppt pillret i hans drink. Det började direkt lösa upp sig. Hon hade vänt ansiktet upp mot hans och gett honom kvällens första genuina leende. Om några timmar skulle det vara över.

Nu kryssade Lydia fram mellan gatlampornas ljuskäglor tills hon kom till stadens utkant och vidare ut på landsvägens mörker i riktning mot herrgården. Hon skrålade med i Britneys ”Oups!… I did it again” på högsta volym. Det var ingen risk att han skulle vakna, de hade knappt hunnit till bilen innan drogen verkat klart på Johan. Hon sneglade på honom där han hängde mot passagerardörren och dreglade. Just då sprang ett rådjur framför bilen och hon tvärnitade. Hennes hjärta bultade hårt med det verkade som att både hon och rådjuret klarat sig oskadda. Vilket var tur, då att skada oskyldiga var strängt förbjudet inom Systraskapet. Och alla djur var oskyldiga. Hon tittade på Johan igen. Han var lika borta som innan, men nu rann det också blod nedför hans panna till instrumentbrädan. Synen var ganska motbjudande. Lydia vred på nyckeln och startade bilen igen. Som tur var så skulle han snart omvandlas till någonting sött.

Lydia öppnade ögonen till ett rum som badade i solsken och blev genast klarvaken. Idag var dagen. Hon kastade undan täckena från himmelsängen och fick surmulna blickar från de två katterna som också inrymde den. Lydia viskade förlåt över axeln och skyndade över ryamattan till den antika byrån för att leta reda på lite kläder. Hon var inte riktigt säker på vad som var passande dagen till ära. Hon tog en blus och ett par chinos, vilket alltid var lagom propert och praktiskt. Hon nästan flög nedför den välvda trappan och hoppade över den stora grisen som låg på sista trappsteget, till hallen där flera av kursdeltagarna redan hade samlats.

”Och här har vi dagens sponsor! En stor applåd för Lydia.” Sa Lena. Lydia nickade och log förläget mot de andra kvinnorna i rummet.

”Vi börjar så snart alla har samlats. Men så länge finns det örtte att tillgå i salongen.” Alla rörde sig mot salongen och ett uppspelt tisslande och tasslande sköljde över rummet. Efter ytterligare tio minuter hade alla djur evakuerats ur rummet och alla kursdeltagare samlats och satt med sina tekoppar på mjuka stolar i en halvmåneformation. Lena klappade händerna och alla vände sin uppmärksamhet mot köksön i rostfritt stål. Det pirrade till inom Lydia av spänd förväntan. Äntligen.

”Välkomna systrar!” Sa Lena. En kör av mumlade tack mötte henne som svar.

”Några av er har deltagit på denna kurs förut och vissa har gått andra kurser hos oss. Jag ser bland annat flera från Försvar och självhämnd-kursen. Kul att ni expanderar era vyer. Somliga av er är här för första gången. Till er vill jag bara säga att ni inte behöver känna någon skuld, skam eller hämningar överhuvudtaget. Ni har alla svurit på att bekämpa patriarkatet och att aldrig skada några oskyldiga. Något som alla djur på området är ett bevis på och tackar er för, då dessa kurser betalar för deras uppehälle och har räddat dem undan hemska förhållanden. På samma sätt som ni är här för att komma undan de hemska förhållanden ni har utsatts för i samhället. Ni är rebeller. Ni är här för er egen njutnings skull. Ni är här för att se verklig rättvisa skipas. Idag är ni är här för Noras rättvisa, den som samhället inte gav henne.” Lena såg dem alla i ögonen för att inpränta stundens högtidlighet, samtidigt som hon skärskådade dem efter tecken på att fega ur. När hon var nöjd slog hon återigen ihop sina händer och strålade mot dem.

”Men framför allt är ni såklart här för att uppleva de senaste genombrotten inom etiskt kulinariska upplevelser. Här ser ni våra vanliga basingredienser som vi ska använda för att lära oss att laga våra populära kladdkakemuffins. Men det ni såklart är mest nyfikna på förstår jag är våra helt nya glassrecept! Som vi länge vetat har blod ungefär samma egenskaper som ägg och är utmärkt för bakning. Det är hemligheten som gör våra kladdkakemuffins lagom kladdiga. Men nu har vi också fastställt att det funkar lika utmärkt för glasstillverkning! Vi kommer att börja med smakerna choklad, jordgubbe och vanilj och dela in oss i tre grupper, men först ska jag demonstrera ett smakprov.”

Det vattnades redan i Lydias mun. Hon hade alltid varit en efterrättstjej, och det var sällan en fick till en riktigt lyckad efterrätt utan animaliska produkter, vilket hon slutat äta för åratal sen.

”Seså, rulla in äggersättningen så kan vi börja! Vi kommer inte att stå oss hur länge som helst på örtte.” Sa Lena med en blink. Köksdörren öppnades och Nora klev in skjutandes en rullstol framför sig.