Språkspalten Förra veckan efterlyste jag synpunkter på användningen av "en" som ersättning för "man" vid allmän syftning. Att döma av läsarreaktioner har "en" ganska lång väg kvar till ordentligt fotfäste i språket, om det ens får det. Ett motstånd mot "hen" finns också kvar, baserat på varierande argument. (Trams, betyder "höna" på engelska, onödigt, konstlat och så vidare.) Men där är frågan om inte saken redan är avgjord till ordets fördel, även om det förstås är valfritt att använda det.

Någon tycker visserligen att "en" är praktiskt och välfungerande. Men flera har invändningar. Många förknippar det med en äldre, dialektal användning som i viss mån också lever kvar. Kollisionen är intressant, eftersom det "nya en" kommer från ett helt annat håll; bruket är modernt, medvetet, i språkets frontlinje. Man (en) kan fråga sig i vilken utsträckning de nya en-användarna ens är medvetna om den äldre förekomsten.

Reaktionerna på både hen och en är ofta ganska känslomässiga och spontana. Men det går också att resa mer formella invändningar. En läsare påpekar att "en" är objektsform av "man": "Om man kör för fort, kan polisen ta en." Det vill säga, om "en" ersätter "man" begränsar man språket och avsäger sig möjligheten att använda både man och en.

Sedan kan "man" vara problematiskt på andra sätt, vilket flera påpekar. Det kan vara ett sätt att smita undan och gardera sig med språkliga medel, då någon som egentligen menar "jag" använder "man". Svårigheten att använda "jag" har nog alla upplevt någon gång. Men det är ofta bra om man kan övervinna den. Tycker jag.