Språkspalten Det politiska språket hamnade i hetluften förra veckan, närmare bestämt Stefan Löfvens formuleringskonst – eller brist på sådan, enligt Sydsvenskans Per T Ohlsson. I en skarp, och snabbt mycket spridd, text argumenterade han för att statsministern inte håller det språkliga måttet. Medborgarna kan kräva "ett minimum av stil, tydlighet och eftertanke hos den person som på demokratisk väg har anförtrotts med att styra riket", skrev Ohlsson.

Och eftersom nu inte Löfven verkar ha den kompetensen borde han åtminstone har skaffat sig dugliga medarbetare. Men icke, enligt Ohlsson, som svingar vidare: "Sverige styrs med andra ord av en hop amatörer."

I skottgluggen hamnar speciellt Löfvens återkommande fras "det är inte okej". Använt till exempel för att kommentera det faktum att personer reser från Sverige för att ansluta sig till IS. Alldeles för platt formulerat, anser Ohlsson.

Det kan man förvisso tycka.

Men snart stod Aftonbladets Anders Lindberg i andra ringhörnan. Det Ohlsson ägnar sig åt är klassförakt, varken mer eller mindre, resonerade han. Eller med en formulering som inte står Ohlssons efter: "punschverandornas olidliga folkförakt".

I själva verket, menar han, visar Stefan Löfvens livsresa på det bästa med Sverige. Också en person med den enklaste bakgrund kan nå långt. Den språkliga förfiningen är i sammanhanget mindre viktig.

Så kan man förvisso också tycka.

För egen del anser jag att ett språk som är anpassat till omständigheter och en situations allvar är rimligt att begära av en statsminister. Språk handlar ändå om mer än att bara göra sig förstådd.