Språkspalten Varför "anropar" vi i Skandinavien djävulen när vi ska ta till ett kraftuttryck medan man i andra länder använder könsord i olika varianter, frågar Sten Andersson i ett brev till Språkspalten.

Det är en iakttagelse som säkert har sin relevans. Men mer övergripande är ursprunget till svordomar detsamma världen över. Sex, religion och kroppsliga avfallsprodukter ger näring år svärandet. Alla språk har såvitt känt svärord, och det är just tabubelagda områden som ger den eftersökta språkliga effekten.

Sedan kan innehållet och tyngdpunkten variera. I Sverige har religiösa motiv dominerat, medan däremot sexuella motiv har varit mindre vanliga. I någon mån har nog detta förändrats. Inflytande från andra kulturer spelar roll, men också den tillvänjning som gör att ett språkligt kraftuttryck så småningom förlorar sin verkan.

En särskild variant som är mycket spridd världen över är svordomar som går ut på att säga något kränkande, ofta sexuellt, om en persons mamma. Den typen går utöver religiösa och geografiska gränser. Att de mammarelaterade svordomarna ökar i användning i Sverige verkar inte osannolikt.

Sedan finns förstås en engelsk påverkan: ord som fuck och shit är nu närmast svensk vardagsmat.

Mer principiellt kan man fundera på vad som egentligen gör att ett ord betraktas som ett svärord. Var går gränsen så att säga? Attans? Rackarns? Jäklar?

Och finns det ens ett problem med svordomar? Är språklig fostran i det avseendet något som föräldrar bör lägga kraft på?