Språkspalten Många känner säkert igen att man ganska snabbt tappar känslan för vilken veckodag det är när den regelbundna gången bryts, som under jul- och nyårshelgerna nyligen. Men vad kallas det här?

Sven-Olov Stehager skriver till spalten och nämner ett äldre, dialektalt färgat uttryck: vickeviller. Det användes förut men sällan numera, skriver han.

Det är en talspråklig variant av det etablerade veckovill, som ju betyder just att man inte riktigt håller ordning på dagarna.

Själv har jag aldrig använt, eller ens hört, någonting annat för att beskriva detta. Så jag skulle definitivt tro att veckovill är det vanliga uttrycket i den här delen av landet. Man hittar det också i ordböcker, med variantformen veckvill. Det finns belagt sedan 1855.

Ungefär hundra år yngre är varianten dagvill, med samma betydelse. Möjligen kan man tycka att den bättre utsäger att det är en förvirring kring dagarna, snarare än veckorna, som råder.

Gissningsvis är veckovill mer etablerat över huvud taget, men en del tyder på att det kan finnas en geografisk skillnad där dagvill är mer använt i norra delarna av Sverige.

Det vore intressant att få veta hur spaltens läsare ställer sig till dessa ord. Eller finns det kanske ytterligare varianter? Skriv gärna!

En läsare påpekar en sammanblandning av uttrycken utlämna och utelämna i tidningen. De ska man skilja åt. Om man till exempel utelämnar någon ur en bok innebär det att vederbörande inte är med i skildringen. Den som däremot blir utlämnad i en bok är ju tvärtom med i den, på ett antagligen mindre behagligt sätt.

Så det finns starka skäl att göra klart för sig vad man egentligen menar.