Språkspalten På onsdag, den 13 januari, är det tjugondag Knut, eller tjugondedag jul som den också kallas. Därmed är julen enligt traditionen slut, tjugo dagar efter julafton. Tidigare, och fortfarande på flera håll i Europa, tog julen slut den 7 januari, det vill säga vid trettonhelgen. Men sedan 1600-talet är det 13 januari som gäller. Då flyttades såväl julens slutpunkt som namnet Knut fram i almanackan. Skälet till förändringen är något oklar. En teori är att kyrkan ville införliva det hedniska firandet av midvinterblotet i de kristna traditionerna. Det kan också redan ha funnits en uppfattning om att julen varade i tjugo dagar, som man kunde ta fasta på.

Tidigare hade varje större kyrkohögtid en så kallad oktav, ett slags efterfest, åtta dagar efter högtiden, vilket också kan ha påverkat. Det är ju ofta så att äldre högtider fogas in i senare tiders.

Men vem är då Knut? Den som i första hand nämns är den danske prinsen – sedermera helgonförklarade – Knut Lavard som mördades den 7 januari 1134. Knutsfirandet kan också gå tillbaka på Knut den helige, en dansk kung på 1000-talet.

Vad gäller firandet så är det främst julgransplundring som förknippas med tjugondag Knut, en tradition som kommer från 1800-talets borgerliga miljöer. Med granen försvinner också ljusstakarna, är jag rädd, så i veckan mörknar kvarteren igen.

På vissa håll finns dock ett mer livfullt, karnevalsliknande, firande, kallat Knutmasso.

För övrigt sägs detta vara veckan då allra flest par bestämmer sig för att skilja sig, hur det nu ska förklaras.